Bestörta över regeringens beslut att utrymma alla invånare har familjen svårt att acceptera att de måste lämna sitt hus, platsen där de hade tänkt bo hela livet. In i det sista försöker de förmå sina ledare att ändra på sig, men inget hjälper. Till slut är det inget att göra annat än att flytta på sig. När hus efter hus jämnas med marken blir familjen den sista att lämna området.

När de flyttar bestämmer de sig för att flytta till ett annat land och där sätta sitt bo, sin borg. Medvetna om att de varje dag riskrerar livet slår de på fientligt område de upp sitt tält. Där, det är där de ska bo. Det är Guds vilja. Där ska deras barn gå i skola. Det är tvärt emot världens vilja. Där ska de arbeta. Det är precis vad fienden avskyr. Där ... där, ska de forma sina liv, sitt gemensamma liv. Det ska bli ett lyckans hus.

Första tiden går bra. Det händer inte mycket. De trivs. Grannarna är vänliga och i samma situation. Trots faran är de inte oroliga.

Med tiden börjar saker förändras. Omvärldens krav hårdnar. Regeringen börjar trycka på att de ska lämna området. Fienden accepterar inte deras närvaro, inte ens deras existens. De ska bort.

Livet fortsätter. Det rullar på. Trots hotet. De vill inte lämna området. De tänker inte göra det. Det är deras mark, deras fäders mark! Guds mark! De tänker inte flytta. Oavsett vad de andra säger.

Barnet skrattar. Pappan håller det i sitt knä. Kittlar det. Leker med det. Sex år har gått. Familjen har utökats. Pappan ger mamman en kyss. Hon ler. Allt är frid. Det är nästan för bra för att vara sant.

Pappan kommer hem från och välkomnas av mamman med en kyss. Barnen springer till honom och omfamnar honom. Han ler och kan knappt hålla sig för skratt. De är en familj och de är lyckliga. Föga anade de att det skulle bli deras sista dag. Middagen intogs gemensamt i glädje. Kvällen förflöt och gav många skratt. Det var för bra för att vara sant.

På natten klev en ensam gestalt in på gården med mord i sinnet. Med kniv i hand tog han sig in i huset. Snart skulle det ta slut. Han gick upp på övervåningen och in i föräldrarnas sovrum. Med hat stack han ihjäl pappan i sin sömn. Med hat stack han ner mamman som hon kom ut från toan. Med hat skar han halsen över det en månad gamla barnet. Med hat stack han ner sonen när han låg och läste. Med hat gjorde han slut på det.





Och vet ni vad det värsta är? Det här är inte ens påhitt. Det var en familj som bodde på Gazaremsan. De var de sista att lämna området. De flyttade till Itamar på Västbanken. Där bodde de i sex år innan en palestinsk man tog sig in i deras hus och stack ihjäl dem på natten. Tre av barnen hann gömma sig och överlevde, men ingen annan. Varför gjorde han detta? Därför att han hatar judarna.

Lyckligtvis är majoriteten av palestinierna inte som honom, men det räcker med en enda hatisk man för att effektivt åsamka mer skada än vad som borde vara möjligt. Jag vill inte tro det, men det finns sådana människor.

Tre unga män gick tillsammans på trottoarkanten, på väg hemåt. Det var sent och de skrattade och tjoade. Föga anade de hur kvällen skulle utvecklas. Det var John, en lång och reslig man med en bångstyrig brun kalufs och ett ständigt leende på läpparna. Han var klädd i ett par mörka strama jeans och en fin skjorta med en stickad öppen tröja över. Han gick med lätt krökt rygg och skrattade åt något lustigt Karl just hade sagt.
Karl var vanligtvis ganska tystlåten, men han var mycket skarpsynt och öppnade först munnen när han hade något bra och väl genomtänkt eller riktigt lustigt att påpeka. Han hade blont kammat hår och gick klädd i jeans och t-shirt, med en liten moderatpin på.
Bredvid Karl gick Sten, en mycket snäll kille, som tyvärr var ganska dålig på att lyssna, men mycket bra på att prata. Sten hade svart hår och gick alltid klädd i fina märkeskläder av skatemodell. Under kepsen syntes en kepsfrilla som vittnade om att det var mycket länge sedan Sten gick utan keps någon längre tid.

När de så spatserade ner för gatan tillsammans och njöt av hur livet lekte märkte de aldrig hur någon tycktes följa efter dem. Ovetande fortsatte de hemåt. Då och då susade en bil förbi och bländade dem för ett ögonblick. En gång mötte de en ensam cyklist, vars vinglande cykelstil tydde på att han kom från någon fyllefest.
Gatlyktorna lyste upp delar av deras väg, på sitt mysiga vis. Skuggorna rörde sig och försvann framför och bakom dem, allt eftersom lyktorna vandrade över deras huvuden. Husen tornade upp sig på ömse sidor av gatorna med mörka fönster och mörkersvarta fasader. Här och var kunde de se ett upplyst fönster. I ett fönster dansade människor omkring med flaskor i händerna. I ett annat fönster satt ett par och myste framför teven, till synes mer intresserade av varandra än teven.

Tiden rann lika fort som en strid ström och rätt vad det var hade det gått en halvtimme från det att Sten tittade på klockan senast.
"Hör ni, grabbar ... klockan är rätt mycket. Vad tror ni om att gena här, så vi sparar lite tid?" frågade han de andra, som höll med.
De tog till höger in på en smal bakgata, där inga lyktor fanns. Dunklet dolde effektivt alla färger för deras ögon. Här var klimatet ett annat. Även om ljuden av de passerande bilarna på gatan utanför hördes klart och tydligt kändes det väldigt dött och ödsligt där de gick.
John plockade fram sin mobil, som lyste upp hans ansikte med sitt karaktäristiska blåa döda sken. När han vek ihop mobilen igen och stoppade ner den i fickan tycktes någon blockera deras väg. Hans ögon hade anpassat sig till det starka ljuset från skärmen så han kunde inte se mycket mer än de mörka konturerna av en man.

De tre vännerna stannade och deras skratt och prat tystnade tvärt. Hela situationen var mycket konstig. Den ensamma mannen bara stod där framför dem. John hade ingen aning om vem det kunde vara eller vad han ville dem, för det var tydligt att han ville dem något.
Rätt vad det var drog mannen en pistol och Johns ögon hade nu anpassat sig så pass bra att han kände igen mannen. Han hade ett vagt minne av att Karl för länge sedan hade pratat om sin före detta flickväns rubbade ex. Han hade till slut inte längre orkat med det förhållande de hade, Karl och Agnes. Agnes hade väldigt djupa känslomässiga ärr från sitt förra förhållande och hade med tiden stängt in sig allt mer och mer i sitt skal, ända till det att Karl inte orkade längre. Detta hade även satt sina spår i honom, och den närmaste tiden efter uppbrottet hade han varit väldigt nedstämd, men detta hade med tiden lyft undan för undan.

Nu stod han där, galningen Tomas, Agnes ex. John mindes att Karl länge var rädd för Tomas under tiden han och Agnes var ihop. Även om Agnes inte hade velat prata om det, hade Karl förstått att Tomas hade misshandlat henne både fysiskt och psykiskt. Han hade sett bilder på honom och en gång när han och John hade varit ute och gått hade de sett honom på avstånd, varefter de snabbt vek av och tog en annan väg.

Det var utan tvekan Tomas som hindrade dem från att komma vidare. John var så säker han kunde bli, och han förstod att situationen vid minsta snedsteg från deras sida kunde urarta på ett fruktansvärt sätt. Tomas tog ett kliv mot dem, med pistolen i hand.
"Hej, Karl. Hej Sten, och hej John. Vet du, Karl, jag har aldrig riktigt kunnat förlåta dig för ditt sätt att ta Agnes ifrån mig. Jag har skuggat dig en lång tid och väntat på rätta tillfället att slå till, och nu står jag här framför dig, utan att veta vad jag ska göra. Ska jag bara skada dig eller ska jag döda dig också?"

John sneglade på Karl och såg att han var på väg att få panik. Jag måste göra något! tänkte han och tog ett språng mot Tomas samtidigt som han skrek åt de andra att fly.

PANG! Smällen ljöd i ett eko som aldrig verkade ta slut. Sten såg som förstenad hur John föll ihop som en lealös docka på marken. John var död, och Sten såg på Tomas ögon att han var beredd att döda igen. Sten kastade en blick mot platsen där Karl hade stått, men Karl var borta. När han vände sig om såg han Karl springa för livet, vild av panik. Sten kände något kallt och hårt mot tinningen. Den sista känslan som Sten uppfattade var en värme som smög ner innanför byxbenen.

Karl hörde en andra smäll ljuda bakom honom. Detta fick honom att om möjligt skynda på stegen ännu mer. Karl var panikslagen och skämdes över att han inte hade kunnat göra mer när han sprang för livet samma väg de hade kommit. Gränden tycktes ha mer färg nu och byggnaderna på sidorna av gränden tycktes skratta åt honom. Snart nådde han gatan, där han stannade och ropade på hjälp till en närmande bil. Bilisten passerade Karl utan att ägna honom så mycket som en blick.

Karl började springa igen, i ett förtvivlat försök att undfly den man som sökte mörda honom. Utan att han märkte det gled han ut på gatan. Framför honom växte plötsligt skuggan i rasande fart samtidigt som gatan framför honom lystes upp. En tredje smäll, men av en annan karaktär än de två första hördes. Karl förstod inte var den plötsliga smärtan i benen och ryggen kom ifrån och var marken hade tagit vägen. Helt plötsligt snurrade hela omgivningen runt honom och världen färgades i ett rött skimmer av smärta. Karl ägnade en tanke åt familjen. Han tänkte på scenen som mötte honom i köket i morse: Hans underbara mamma som dammsög golvet och klagade på att pappan inte hjälpte till; pappan som vanligt satt och slöade över dagstidningen; lillasystern som hade glömt bort maten och satt och smsade.
Tanken på familjen i köket bleknade bort och förbyttes mot en bild av Agnes. Trots att Karl hade lämnat Agnes saknade han henne otroligt mycket och hon fyllde hans tankar vareviga dag, men han visste att så länge Agnes var instängd i sig själv kunde han inte nå henne. Han klandrade sig själv för att han inte hade gjort mer än han hade innan det var för sent. Han saknade henne och hennes varma leende, ett leende som en gång i tiden hade betytt allt för honom.

I de sista skälvande ögonblicken innan Karl slog i asfalten sträckte han ut handen i luften, som för att få röra vid Agnes en sista gång innan det var för sent, innan hon försvann. Innan han försvann. Karl hade aldrig riktigt tänkt på vad som skulle hända efter döden och han hann heller aldrig göra det.

När jag för en stund sedan tog fram min bibel för att läsa ett stycke, bläddrade jag bara på måfå och hamnade i Ordspråksboken. Där brukar jag alltid kunna hitta något bra ordspråk eller annat tänkvärt, och så även denna gång. Jag hamnade i kapitel 26 och där formades en idé: Varför inte börja ta en vers i taget, med vist innehåll, och kommentera den? Alla gillar vi ordspråk och visdomsord, och alla vill vi väl bli visa. (Alla verser är tagna från Levande Bibeln, om inte annat anges.)

Låt mig då börja med en vers här:

"Den som avslöjas som lögnare inför sin medmänniska och då säger: 'Jag skämtade bara!' är som en galning som leker med dödliga vapen."
Ordspråksboken 26:18-19

Nog känner vi väl alla igen detta? Människan har ganska lätt för att ljuga, och skammen som uppstår när en lögn avslöjas vill man gärna skyla sig, och då är det ganska nära till hands att säga att man skojade. Men enligt Ordspråksbokens författare (i det här fallet troligen Salomo) är detta inte bara dåraktigt, utan till och med farligt! Varför det?

När man ljuger för någon och undanhåller sanningen, särskilt när det gäller en vän, blir denne lätt sårad bara över det faktum att man ljög, för att inte tala om hur sårad personen kan bli över det man ljög om. Och borde det inte bli ännu mer sårande när man vägrar att erkänna för den berörde och sig själv att det man gjorde faktiskt var fel, och dessutom har mage att maskera det som ett skämt, något som är tänkt ska vara roligt?

"Att ljuga om någon är lika skadligt som att slå honom med en yxa, såra honom med ett svärd eller skjuta honom med en vass pil." Ords. 25:18

Här är ett intressant stycke från Jakobs brev:

"Om någon kan behärska sin tunga, så visar det att han har fullständig kontroll över sig själv på alla andra områden. Vi kan få en häst att vända och gå dit vi vill genom ett litet betsel i hans mun. Och ett litet roder kan styra fartyget precis dit styrmannen önskar, även om vindarna är starka.

Tungan är inte stor, men tänk vilken fruktansvärd skada den kan åstadkomma! En stor skog kan bli övertänd av en enda lite gnista. Och tungan är en eldslåga. Den är fylld av ondska och den förgiftar varje del av kroppen. Tungan tänds av helvetet självt och kan förvandla våra liv till en flammande eld som vållar förstörelse och olycka.

Människor har tämjt, eller kan tämja, alla slags däggdjur och fåglar, ormar och fiskar. Men ingen människa kan tämja tungan. Den är alltid beredd att sprida sitt dödliga gift."
Jakobs brev 3:2-8

Det är en väldigt passande beskrivning, att människan kan tämja alla djur, men att ingen kan tämja tungan.

Är du beredd att följa med mig på en färd genom Ordspråksboken, i jakt efter vishet?

På sistone har jag insett hur användbara "man" och "ju" är, ord som känns ganska typiskt svenska. Vi kan ju börja med "ju": om man använder det på rätt sätt är det ovärderligt. Det kan förkorta meningen med ganska mycket ord, när det antyder att båda redan vet om det man just nu säger, eller vill betona något lite extra, eller visa att det är en åsikt det rör sig om.

Och "man" är än bättre! Det används ofta som en sorts "svagare jag". Subjektet i meningen är egentligen "jag", men man vill inte göra det lika tydligt, eller vill inte framhäva sig lika mycket. "Man" kan också ersätta andra pronomen, som "vi" och "du", och kan syfta på personer i allmänhet.

Visst, nog inger dessa båda ord en ganska talspråklig känsla, men de är icke desto mindre otroligt användbara! De är ju perfekta för att framhäva olika språknyanser och ge vissa signaler. Jämför bara dessa par av meningar:

"Jag vill äta glass på sommaren."
"Man vill ju äta glass på sommaren."

"Men så kan du inte göra!"
"Men så kan man ju inte göra!"

"Men FZ är en bra sida"
"Men FZ är ju en bra sida"

Perfekt, alltså, hur klarar man sig utan?

Bara för skojs skull: jag använde "man" och "ju" fyra respektive två gånger i det här inlägget (minus rubriken och 'citaten').

Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. När man är 10 är ett år mycket mer än när man är 80. Det kanske stämmer, för som 21-åring känner jag att tiden går alldeles för fort. T.ex. så är min utbildning tre år och jag har redan gått två. Nyss tyckte jag "Oj, är det redan juli igen?" och nu är det snart augusti! Vad händer? Halva 2010 har redan gått! Vad hände med den gamla goda tiden -98 när man fortfarande var barn och lekte med lego?

Här sitter jag alltså framför datorn, 21 år gammal, en vuxen man, och tänker tillbaka på gamla tider. Den gamla goda tiden när skolan fortfarande var jobbig, då jag hittade på så mycket roliga saker med mina kompisar ... åh! Den tiden är borta för alltid. Det känns hemskt, egentligen. Jag har redan levt ungefär en fjärdedel av mitt liv! Jag menar, det var inte länge sedan jag gick på gymnasiet, men det är redan två år sedan jag gick ut. När hände det här?

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är egentligen att jag rotade lite i garderoben och hittade mina gamla pyjamasar. Tänk när jag var så liten, troligen elva eller tolv år. Vad tiden har gått fort. Vem var jag då? Vem kommer jag att bli sen? Vem är jag nu? Det är ändå intressant, för tiden går så fort att vi ändå kan skönja skillnader i oss själva och vårt sätt att vara från tidigare och så långsamt att vi inte upptäcker processen.

Ett annat sätt att se förändringar i sitt eget liv kan ju vara att titta på ens kompisars liv. Hur har deras liv förändrats? Det märks att jag och mina (jämnåriga) kompisar har lämnat barndomen. Många har flyttat hemifrån, andra har flyttat till andra orter för att studera eller jobba. Egentligen skulle jag vilja säga att många jobbade också, men så var det ju det här med finanskrisen -- den som prickade in studenten ganska fint för min del. Lyckligtvis studerar jag fortfarande och tycker om att göra det, så jag kan inte klaga egentligen.

Men hur gör man då för att ta vara på den tid som är nu? Eller den tid som var då? Eller den tid som kommer sen? Hur gör man för att få ut mesta möjliga ur nuet, samtidigt som man kan behålla dåtiden som en karamell i bakfickan att ta fram och suga på lite då och då, och samtidigt se fram emot framtiden med spänning?

Spenderar jag min tid på ett bra sätt? Hur mycket nytta kommer jag imorgon att ha av det jag lägger energi på idag? Hur mycket energi har jag idag av det jag gjorde igår? Behöver jag få ut någon energi i framtiden av det jag gör idag? Är jag förberedd för den -- framtiden? Är jag förberedd för nuet? Vårdar jag mina vänskapsband och relationer rätt?

Det ligger mycket i uttrycket "den tid som flytt". Och nog är det väl mycket tjat om just detta, egentligen. Känns som att alla pratar om det.

Jag fick just en idé. Jag är sugen på att skriva noveller av något slag. Varför inte bara ta och lägga upp dem här? Då kan den eventuelle intresserade läsa och kommentera. Jag skulle till och med kunna använda detta för att få idéer! Ja! Nu ska jag göra en ny kategori på bloggen där jag lägger alla mina skönlitterära verk av något slag. Ett problem, måste jag säga, är att jag har svårt att komma på något att skriva om. Jag vet ofta hur jag vill skriva, och på vilket sätt, men inte om vad. Ja, den som har lust kan ju ge mig lite tips på något att skriva om i kommentarerna. :)

Det verkar som att det har börjat dyka upp mer och mer på sistone. Vem är det som har kommit på att man ska ha mellanrum före före utrops- och frågetecken ? Det ser ju bara konstigt ut ! Särskilt när skiljetecknet är lika nära nästa mening som den den faktiskt hör till.
Den största frågan är emellertid: varför ?

(Ja, jag gjorde så själv med flit. Det ser inte riktigt klokt ut.)

Ska man skratta eller gråta? Är det diskriminerande av en kristen skolgrupp att kräva att styrelsen är kristen? o.O

http://u.nu/7zts8

På eftermiddagen skulle vi fika med hela familjen i uterummet, alltså det inglasade rum vi har på altanen. Det är mysigt där inne och tack vare växthuseffekten i rummet hade vi ungefär 25 grader där inne.
När jag skulle kliva in i uterummet med en bricka med alltihop slog jag i tån med full kraft i en stol. Det gjorde mycket ont! Jag spillde dessutom ut te på bordet, så det var bara att gå in och hämta en trasa att torka upp det med (naturligtvis hade jag glömt att vi hade servetter där ute). Efter kanske 10 minuter gjorde det fortfarande ont i tån och det kändes lite konstigt i den, så jag tog av mig sockan för att kolla. Tån var alldeles blodig och nageln var lös. Jag prövade vicka lite på den. Den satt som en lucka. Det jag gjorde då var att gå in och hämta sån här hudtejp och lite sånt och fixade till det. Jag gissar att nageln kommer att trilla av senare. Min syster var med om en liknande grej när hon var mindre: hon klämde lillfingret i dörrspringan (riktigt ordentligt vill jag lova!) och hennes nagel blev som en lucka och den föll av senare och så växte det ut en ny.

Jag måste säga att det här var den våldsammaste effekten jag varit med om av att slå i tån i någonting. :P

De senaste dagarna, med början efter det att jag hade gjort min andra tenta (fredag kväll), har jag inte riktigt känt för att spela något av de spel jag har. Om det beror på att jag blivit less på spelen, eller mer troligt less på att spela, kan jag inte riktigt svara på. Dessutom har jag inte riktigt känt mig sugen på att göra så mycket annat heller. TV:n känns dryg, titta på serier känns omständligt, spela är jag less på (som sagt), plugga japanska känns lite trögt, skriva på min roman känns även det trögt och att läsa en bok känns även det lite omständligt.

Vad kan man göra mer då? Ja, fila på Eon-äventyren jag spelleder (två stycken) går ju alltid. Nja, det känns lite trögt det med. I slutändan har det blivit så att jag mest har suttit och surfat. Konstigt nog har jag inte kunnat komma på något kul att göra på nätet heller. Typ de enda sidorna jag har besökt är FZ, men aktiviteten har varit ovanligt låg (eller så har min aktivitet varit ovanligt hög, helt enkelt) och Twitter, men där finns det inget att göra egentligen. Det har mest bara blivit slösurferi av det hela, vilket egentligen är väldigt tråkigt. Tiden flyr, på något konstigt vis, och rätt vad det är sitter man där och undrar vad man egentligen har gjort den här kvällen -- det har ju inte ens varit roligt!

Förhoppningsvis är det jag upplever inget annat än tillfällig posttentamisk stress eller svåra avkopplingsstörningar. Hur kul är det egentligen när man tycker är kul är jobbigt?