På sistone har jag insett hur användbara "man" och "ju" är, ord som känns ganska typiskt svenska. Vi kan ju börja med "ju": om man använder det på rätt sätt är det ovärderligt. Det kan förkorta meningen med ganska mycket ord, när det antyder att båda redan vet om det man just nu säger, eller vill betona något lite extra, eller visa att det är en åsikt det rör sig om.

Och "man" är än bättre! Det används ofta som en sorts "svagare jag". Subjektet i meningen är egentligen "jag", men man vill inte göra det lika tydligt, eller vill inte framhäva sig lika mycket. "Man" kan också ersätta andra pronomen, som "vi" och "du", och kan syfta på personer i allmänhet.

Visst, nog inger dessa båda ord en ganska talspråklig känsla, men de är icke desto mindre otroligt användbara! De är ju perfekta för att framhäva olika språknyanser och ge vissa signaler. Jämför bara dessa par av meningar:

"Jag vill äta glass på sommaren."
"Man vill ju äta glass på sommaren."

"Men så kan du inte göra!"
"Men så kan man ju inte göra!"

"Men FZ är en bra sida"
"Men FZ är ju en bra sida"

Perfekt, alltså, hur klarar man sig utan?

Bara för skojs skull: jag använde "man" och "ju" fyra respektive två gånger i det här inlägget (minus rubriken och 'citaten').