(Nu tänker jag orera lite! skulle jag kunna säga här, men jag tror att struntar i det, då "orera" är det skittöntigaste ordet sedan "mes-smör".)

"Undrar varför alla hela tiden gnäller på klyschor och liknande i RPGn" säger Overlord Zetta på forumet, och jag kan inte tycka annat än att det är lite konstigt sagt.

Vilka är alla?

Är det dem som har delat ut snittbetygen 78/100, 65/100 och 72/100 till Lost Odyssey, The Last Remnant och Star Ocean 4 (according to allsvetande metacritic)?

Eller är det till och med yours truly han pratar om. Jag som har gett samma spel 4,4 och - trumvirvel - 4.

Om det är några av mina betyg som ifrågasatts av läsarna så är det dem som handlar om J-rollspel. Det har någon gång antytts saker. Är jag egentligen så lämplig att recensera de här spelen? Missuppfattar jag dem? Framför jag kritik - exempelvis klyschgnäll - som inte är relevant för J-rollspelens potentiella köpare?

Jag ångrar bara ett av de där betygen. The Last Remnant borde fått en trea. Men givetvis har jag också ställt mig de där frågorna. Och det här är mitt svar:

Jag är inget hardcore-JRPG-fan. Jag har spelat många J-rollspel, men jag skulle aldrig kalla mig det.

Det är en av anledningarna till att jag anser mig vara en lämplig recensent av de här spelen.

För jag tittar på de där snittbetygen och jag tror mig veta varför de - i mina ögon - är så fantastiskt höga. Det är recensioner för fans, av fans. Och jag tror inte jag skulle tycka att det är så bra recensioner.

I min erfarenhet missar Fans-recensenterna den stora bilden. De ser inte genrens övergripande problem. De stirrar sig istället blinda på detaljer, jämför spelet enbart med sina genre-kusiner och accepterar stereotyperna som något självklart. De bedömer inom snäva ramar och delar ut högtflygande betyg.

Och det verkar som att de inte inser att genren skulle kunna ge oss så mycket mer.

Jag orkar knappt ta mig igenom en sådan recension. Jag skulle aldrig kunna skriva en. Men kanske är det sådant som vissa delar av fanskaran vill se. Vi kan säga det. För sakens skull.

Men recensionerna är inte bara till för dem. De är också till för dem som är intresserade av de här spelen men som aldrig testat. Och för dem som är som jag - som en gång älskat genren, och är nyfiken på hur den utvecklats. Med flera.

Det vore olyckligt om vi gav dem intrycket att JRPG-genren är stark just nu. För, allvarligt talat, den mår sämre än på länge. Och jag förstår inte varför ingen uppmärksammar det.

DEL 2: Sakerna som är fel

Håll i er, för nu blir det hisnande generaliseringar, baserade på personliga JRPG-upplevelser under senare år.

Det är uppenbart att JRPG:na letar efter sin plats i den här generationen - den som kallades "next" alldeles för länge. Men det är också uppenbart att de misslyckas. Om och om igen.

De slits åt olika håll:

De vet att tredimensionell grafik är det nya fräcka, men verkar inte ha kompetensen göra snygga 3D-miljöer. Den genre som en gång visade oss den ena fantastiska platsen efter den andra (minns ni hur hjärtskärande snygga Seiken Densetsu 3 och Chrono Cross är, exempelvis?) förlägger numera sina äventyr till platta ingenmansland.

De klamrar sig desperat fast vid sina hardcorefans på det enda sätt de kan - genom att fylla sina spel med saker som har uppskattats förut. Det är de sakerna vi brukar kalla stereotyper.

De försöker tillfredställa "era-fajter-suger-opinionen" med otroliga mängder stridsvarianter och oändligt intrikata samlar- och uppgraderings-system. Tanken på att de kanske inte behöver fienden slår dem inte ens.

De försöker berätta historier som berör med hjälp av det de verkar tro var den stora anledningen till att Världen - inte bara Japan - älskade Final Fantasy 7; mellansekvenser. I mellansekvenserna stoppar de karaktärer som ser ut som riktiga människor och försöker uttrycka stora mänskliga känslor. Men givetvis innebär det här att vi gör en ofrivillig jämförelse med verkligheten - och i det ljuset ser spelen bara löjeväckande ut.

De hittar inte sin identitet. De försöker springa både bakåt och framåt på samma gång. Det är inte så konstigt att de snubblar. Långt, långt innan mållinjen.

Jag har ingen aning om varför jag förväntas acceptera det.