Dishonored à la hardcore. Redan efter att ha sett första trailern dreglade jag efter att få spela Assassin's Creeds och Bioshocks kärleksbarn. Jag skulle briljera - redan vid första spelgenomgången... trodde jag. Istället sitter jag här och är bitter över att jag inte kan njuta av spelet som jag borde och har längtat efter. Och allt är mitt fel.

När även spelandet är en del av mig borde jag ha räknat ut att även detta kommer återspegla vem jag är som person. Främst när det kommer till kreativa saker ger jag mitt ALLT, blir överdrivet envis och pedantisk över att allt ska bli perfekt - för att sedan bli förbannad och tappa intresset helt när det inte blir så som jag tänkt.

Problemet är att jag ville för mycket och begärde mer av mig som spelare än vad jag kunnat hantera. Jag la min själ och nästan ett halvt dygn i speltid på att försöka att INTE döda en enda person i uppdragen trots att mitt dåliga tålamod gör att stealth-spel inte är något för mig. Men det skulle ge Kalex89 guldtrofén Clean Hands. Det var alltså mitt enda personliga huvudmål med Dishonored.

Men jag gjorde bort mig - ofta.

R2 - stryper fienden tills de svimmar.
R1 - hugger ihjäl dem.

Kanske inte så svårt att lista ut vad jag mer än ofta råkade göra när jag hamnade i en knivig situation? Det och många andra problem gjorde att jag tvingades ladda om och ladda om och ladda om tills jag nästan kräktes på det. Så när kapitel 2 avslutades kunde jag ta en lättnads suck - I MADE IT!.. NOT?!

Hostiles killed: 1

VAAAAAAAAAAAAD IIIII HEEEEELVEEEETEEE! - utbrast jag.

Nej nej nej, det är inte sant! Nej nej nej!

Och DÄR förstördes all lust till att spela vidare. Jag har försökt spela några gånger nu, och jag skiter fullständigt i om jag skjuter dem med bedövningspilar eller kastar bomber på dem. Jag vill ha min spelglädje tillbaka - om jag så får offra människor och förvärra pesten i landet. Frågan är bara om det inte är försent nu.