"Det Finns Bara Krig" må vara min personliga favorit när det kommer till debutplattor, men det finns en skiva som sägs vara den absolut bästa och även är (enligt mig och många andra) bandets bästa.
Jag talar förstås om ingen mindre än:

Veckans Skiva:

Appetite for Destruction (Guns 'n' Roses - 1987)



- Skivan som släpptes som ett stort långfinger till både "hardcore-metal" och "glam-metal" under 80-talet, då Guns 'n' Roses ansågs vara ett slags mellanting.

Denna skiva körs fortfarande varm både på Bandit Rock och Rockklassiker, men med sådana klassiker som "Welcome to the Jungle", "Paradise City" och den evigt tidlösa låten "Sweet Child o' Mine".

Det tråkiga är att Axl Rose, bandets sångare, är känd som en av världens största douchebag. Om han hade varit lite lättare att arbeta med så hade Guns 'n' Roses förmodligen kunnat ta platsen som världens största band. Men tiden gick och bandet släppte några fler plattor, trots att deras popularitet växte som attan så blev Axl bara mer och mer självupptagen. Detta resulterade till att bandet sakta men säkert dog ut.

Jag är fullt medveten om att Guns 'n' Roses fortfarande existerar och uppträder, men det är inte samma sak helt enkelt.

Bästa: Nightrain - Personlig favorit, har även hört att det är en av Slashs favoriter.
Sämsta: It's So Easy - Förmodligen den minst unika låten på skivan, men fortfarande helt okej.

Tre låtar att lyssna på:



(Notera den roliga felstavningen på klippet)

I tidigare inlägg så har vi talat om utländska band, idag blir det svenska hits!

Veckans Skiva:

Det Finns Bara Krig (Raubtier - 2009)



Det finns tre sorters folk när det gäller Raubtier:
- Dom som hatar dom.
- Dom som tycker dom är "lite roliga".
- Dom som älskar dom.

Personligen så hör jag till den senare kategorin.
När en kompis introducerade mig för detta band för ca. 3-4 år sedan så gjorde jag precis som många andra, jag skrattade och sa: "Haha, vad fan är det här?"
Nu så är jag nästan deras största fan, äger varje skiva och har en affisch hängande ovanför datorn as we speak.

Jag har även ett liknande exempel då en släkting till mig var ungefär likadan. "Nej spela inge jävla Rauschier" brukade han säga.
Men tiden gick och han började fastna för låten "Världsherravälde", när den snurrade på radio, "Världsherravälde kommer hrrbibupibo, Världsherravälde" satt han och hojtade.
Tillslut började skämtande bytas mot allvar och även han gick omvända till fantast av bandet.

Så jag hoppas att även ni, mina kära (3?) läsare kan försöka ha ett öppet sinne för detta band, ta dom inte på för stort allvar. (Det gör inte ens dom själva.)

Om ni som inte har hört dom blev lite småsugna på att ge dom en chans så ska ni börja med denna skiva. Det Finns Bara Krig är förmodligen den bästa debutplattan någonsin. (Eller är det? Find out next week...)
Hela kabraket börjar med introlåten "Det Finns Bara Krig", som även råkar vara låten dom alltid öppnar med.
Följt av det är 11 låtar svensk "Pansar-Rock" som dom själva kallar det.

Raubtier är nr. 3 på min lista av bästa band och efter att ha köpt allt man kan köpa av dom, sett dom live 7 gånger och har hela bandets autografer gånger 2 så kan jag nog enkelt kalla mig en fanboy.

Bästa: Dieseldöden - Förmodligen världens bästa text någonsin, en terrorist som ska döda hela världen, men när hela världen är död så kan ingen hedra hans stordåd, så han tar istället livet av sig själv... Hur kan man inte älska den?

Tre låtar att lyssna på:

Veckans otroligt tråkiga dödsfall lovade jag tidigare att hedra. Känns fortfarande lite overkligt att han är död, låt oss då hedra bandets magnum opus:

Veckans Skiva:

Reign In Blood (Slayer - 1986)



- Det finns många saker folk ofta kan enas om:
Vatten är blött.
EA är onda.
Kvinnor går inte att förstå sig på.
Reign in Blood är Slayers bästa skiva.

Det finns ingen diskussion att ha, Reign in Blood är bara bäst. Självklart kan man ha någon personlig liten favoritskiva med dom, men Reign in Blood är felfri.

Jag kan inte tänka mig en enda dålig låt från skivan, det finns helt enkelt inte. På Slayers livekonserter så är det låtar från denna platta som spelas mest. (Jag borde veta, jag har ju sett dom två gånger!) Det sägs även att dom får mer betalt om dom spelar skivan i sin helhet!

Det här är skivan som öppnar in your face med Angel of Death och slutar in your face med Raining Blood. Om du vill kalla dig fan av thrash eller bara metal in general så ska du äga denna i din samling.

Jeff Hanneman har skrivit/varit delaktig i skrivandet av alla låtar förutom Piece By Piece.

Bästa: Postmortem + Raining Blood - Lite fusk att välja två, men dom hör ihop så bra. Om jag måste välja en så säger jag nog Postmortem.
Sämsta: Reborn - Återigen, en kanonbra låt, men den är nog den jag tycker lämnar minst intryck.

Tre låtar att lyssna på:







Kolla även in världens skönaste katt:



Tack Jeff för att du gav oss denna platta.

Idag natt så avled Slayers gitarrist, Jeff Hanneman. Endast 49 år gammal.

Slayer är ett av mina top 10 favoritband och att få höra att jag aldrig kommer få chansen att se bandet med original line-upen någonsin känns fruktansvärt tråkigt.

Jeff var inte personen i bandet som syntes mest i media eller på scen, han var snarare personen som var den kreativa kraften bakom bandet, då han har skrivit dom flesta låtarna.

På söndag så kommer jag tillägna Söndags-Skivan #7 åt Slayer till minne av Jeff.



Jeff Hanneman

(1964-2013)

http://www.gametrailers.com/videos/c16ovw/mega64-
assassin-s-creed-v-trailer

Mega 64 är underbart roliga !

Lite sent inlägg idag men så kommer det nog vara ett tag framöver tyvärr, anyways, idag blir det ett band som är svårt att placera i en genre. Många lägger dom i "Rock"-facket, men själv tycker jag att rock är en så lös term nuförtiden.

Veckans Skiva:

Innuendo (Queen - 1991)



- Mitt favoritalbum av Queen, fylld med atmosfäriska låtar och även det sista albumet som släpptes när den fantastiska sångaren Freddie Mercury var vid liv, en man som togs från oss på tok för tidigt...
Kanske är lite tråkigt att jag drar ner stämningen med det nämnandet, men jag finner att många låtar är fylld med ganska tragiska och deprimerande undertoner, förmodligen därför Freddie visste att hans tid snart var förbi...

Detta finner man särskilt i sista låten "The Show Must Go On" då han sjunger "Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!"
Som då menar att han håller en god min utåt trots att han innerst inne var totalt förkrossad.

Även fast jag älskar texten och meningen med den låten så går nog favoritpokalen till låten "Innuendo" just för hur weird och surrealistisk den är, särskilt allt från 2:40 och framåt.

För er som bara har hört det mesta "mainstream" med Queen kan jag tipsa er att ge denna skiva en chans... Och för er som aldrig hört Queen: Vad är det för fel på er?

Bästa: Innuendo
Sämsta: These Are The Days Of Our Lives

Tre låtar att lyssna på:

Idag blir det en request från en polare, han önskade att jag skulle ta en skiva från ett speciellt band... So I did!

Veckans Skiva:

The Number of the Beast (Iron Maiden - 1982)



- Jag kan nog inte göra rättvisa åt Iron Maiden, då jag inte är så direkt insatt i detta band. Även fast jag tycker att dom är riktigt bra så har jag aldrig "fastnat" för dom, men en skiva äger jag faktisk från dessa brittiska legender och det är ingen mindre än första skivan med nuvarande sångare Bruce Dickinson. Snacka om en bra debut!

När man lyssnar på skivan från början till slut så känns det nästan som att allt krut lades på den senare halvan av skivan, där dom flesta "hit"-låtarna ligger.

Hardcore-Maidenfan tänker jag inte kalla mig, men The Number of the Beast får ändå tummen upp av mig!

Bästa: The Number of the Beast
Sämsta: 22 Acacia Avenue

Tre låtar att lyssna på:

Och om du gillar denna typ av spel, kolla på detta också:

Dags för jazz, jazz-fusion med inslag av rock för att vara exakt. (Jag kan gräva fram krångligare namn för er som undrar)
Den här artisten/bandet var en av dom första jag började lyssna på när det gäller jazz. Är inte svårt att se varför en rock/metal-fantast som jag själv fastnade för detta.

Veckans Skiva:

Passages (Frank Gambale - 1994)



- Vad som är så fantastiskt med denna platta är att den börjar i väldigt högt tempo med många "rockiga" låtar, men efter 6:e låten D-Day så saktar den ner och all gitarr efter den låten är då akustisk eller "o-distad".
Detta brukar vara ganska ovanligt i skivvärlden då en skiva oftast börjar och slutar lugnt, med all snabb musik i mitten.

Jag tror min favoritdel med Franks gitarrspelande är all känsla han lägger ner i det han spelar och hur mångsidigt han kan spela.

Kort och gott så är detta en skiva för dig som är intresserad av att börja lyssna på jazz, men som är stort fan av rockmusik.

Bästa: 6.8 Shaker - Förmodligen en av dom tyngre låtarna från skivan, mycket bra gitarrsolon.
Sämsta: White Room - Inte dålig, men på tok för enformig. Detta råkar även vara enda låten han inte skrivit helt själv, coincidence?

Tre låtar att lyssna på:



Hittade inget Youtube-klipp med bara låten, så istället så får ni se när Frank himself spelar låten i sin helhet!



Uluru

Hittade inte denna på youtube ALLS, så jag bjuder på en Spotify-länk.

Ni får gärna hjälpa mig välja genre på nästa skiva, ge även förslag på artister/band i kommentarsfältet!

http://www.gametrailers.com/videos/awj5si/gametra
ilers-com-memo-to-ea

Mycket bra "öppet brev" till EA från Gametrailers, hoppas dom tar åt sig.