Se där, då blossade den gamla debatten om MSI:s boothbabe-tävling upp igen, tack vare ett inlägg i Thomas Wiborghs blogg på Loading. Thomas lyckas pricka in i stort sett alla de gamla argument som harmsna unga män framförde på diverse forum nätet över när det begav sig. Han pekar dessutom särskilt ut Tove Bengtssons krönika på Svenska Dagbladet, som han använder som motpart i sin monolog.

Det Wiborgh missar är att det inte är själva handlingen som räknas. Visst är det okej om kvinnor väljer att visa upp sig som cosplayers med mera. Men i fallet MSI, och boothbabes i alllmänhet, så är avsikten bara att visa upp lite tits and ass, i hopp om att de unga män som frekventerar spelmässor ska falla i trans inför dessa gudinnor och köpa produkterna. Det är INTE okej. I det första fallet handlar det om människor som roar sig och visar upp sin sexualitet och sensualitet - bjuder på sig själva, helt enkelt. I det andra fallet handlar det om att boothbabes används som verktyg i marknadsföringen på ett cyniskt och beräknande sätt, som dekorationer i båset helt enkelt. Däri ligger skillnaden. Jag trodde i ärlighetens namn att Wiborgh, som är en begåvad skribent och en trevlig kille i största allmänhet, skulle göra ett lite mer nyanserat och informerat inlägg i debatten än så här, när han nu skriver om det.

Vi vita, heterosexuella män är priviligerade i dagens samhälle. I stort sett allt som görs, i synnerhet spel, är skapat för oss av män som oss. Det är inte konstigt att så många av oss inte ser problemet i det, men det är lite deprimerande. Och med allra största säkerhet rätt jobbigt för den som råkar bara bög, invandrare eller kvinna. Men det är väl inget problem om det inte stör oss grabbar, eller?

Edit: Alltid pålästa Discordia har ett inlägg om det här, med betydligt mer källor och kunskap än jag.

Hela den här debatten om huruvida spel gör ungdomar mer våldsamma eller inte kan egentligen sammanfattas med några få ord: Kan du skilja på fantasi och verklighet? Varför tror du då inte att andra kan det?

Ja, jag vet att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän vid 25 eller så, men ändå - SÅ dumma är inte barn och unga. Och varför talar ingen om de farliga filmerna? Böckerna? Operorna? Episka dikterna? Tror någon verkligen att vi kommer att tala om farliga spel om 50 år?

Den här debatten kommer inte längre. Det kan anses som bevisat att spel inte orsakar våldsdåd, att våldsamma barn med andra problem dras till våldsamma problem förvånar väl ingen? Och nu är vi i ett dödläge där båda sidors debattörer sitter på varsitt apberg och kastar bajs, vilket de kommer att fortsätta med tills någon annan mediaform börjar se farligare ut än spelen gör idag. Då kommer de antagligen att gemensamt kasta bajs på den.

Nu har jag spelat Star Wars: The Old Republic i några veckor och måste erkänna att jag är glad att jag inte behövde recensera det - samtidigt som jag förstås är lite sur för att jag inte fick recensera det. Men det här är ett komplext och svårbedömt spel, som försöker göra nya saker med den massiva online-rollspelsgenren och som dessutom nästan lyckas!

Inom kort kommer den första stora uppdateringen av spelet. Men redan nu är det så pass komplett att det överträffar i stort sett alla andra onlinerollspel vid release. Du jämför med World of Warcraft och tycker att det senare är bättre, men det beror på att du inte minns hur fruktansvärt det faktiskt var att försöka spela WoW när det släpptes - det gick för det mesta inte att komma in på servrarna, och den polerade yta som idag möter nybörjaren lyste med sin frånvaro. SW:TOR är ett av de mest nybörjarvänliga onlinerollspelen någonsin i sin nuvarande, icke-patchade inkarnation.

Det är också ett spel som inte bryr sig särskilt mycket om att det är just ett onlinespel. Det är som allra bäst när du spelar det som co-opspel med en vän, som du går igenom spelets story parallellt med. Jag älskar att spela smugglare tillsammans med en soldat, eftersom våra historier så ofta sammanfaller, och när de inte gör det kan jag vara åskådare och se vad som händer på den andra sidan, varpå min soldatvän kan göra detsamma när det är dags för mina story-konversationer. SW:TOR är ett fantastiskt co-opspel helt enkelt.

Det är däremot inte mycket till onlinerollspel. PvP-striderna är obefintliga och rudimentära, andra spelare utgör nästan enbart bakgrundsdekorationer till din personliga story, uppdragen består av standardquest 1A: Döda 10 råttor så får du lite guld. Snyggt förklädda och inlemmade i storyn lite nödtorftigt, men ändå. Och när man råkar ut för ett av undantagen blir man först enormt glad över att Bioware ändå vågar sticka ut från mängden. Därefter blir man lite deprimerad när man inser att de tagit med MMORPG-genrens allra sämsta sidor: utfyllnaden och de onödigt långa avstånden.

Om du spelar SW:TOR som ett singeplayerspel, eller med en vän (vilket jag rekommenderar - se till att starta på samma planet, men som olika klasser för bästa resultat) får i de flesta fall (utom kanske som Jedi Knight, vilket känns som det svagaste kortet bland dessa åtta hjältehistorier) en väl berättad och episk historia att njuta sig igenom. Du får också plåga dig igenom en mängd onödiga utfyllnadsuppdrag, om än med hyfsade röstskådisar och vackert halv-stiliserad grafisk design. Och du får gå, gå, gå i all evighet, genom omotiverat ändlösa stadsgator helt tomma på befolkning, skogar utan liv och öknar. Okej, öknar SKA vara stora och livlösa, men ska verkligen Imperiets huvudstad vara det?

En lite tightare design och snabbare progression genom historien hade gjort det här till ett mycket bättre spel. Istället valde man att stoppa in meningslösa och händelsefattiga utfyllnadsmoment från andra onlinerollspel. Nu är Star Wars: The Old Republic i sitt nuvarande skick ändå en fantastisk upplevelse, och en milstolpe när det gäller historieberättande i onlinespel. Jag älskar det som det är, det gör så mycket rätt, och har egentligen mest några små skavanker. Men det hade kunnat vara perfekt.

För fem minuter sedan läste jag något som fick mig att tro att Microsofts flygsimulatorserie är död på riktigt. Enligt Destructoid så kommer Microsoft Flight att vara gratis! Det kan låta som en bra nyhet, men jag är tveksam av minst två skäl.

För det första så tenderar gratisspel att röra sig mot den minsta gemensamma nämnaren, i detta fall bort från realism och i riktning mot enkelhet och vacker grafik. Helt enkelt för att det är det utvecklarna tror att massorna vill ha, vare sig det stämmer eller inte. Det kan vara bra i vissa fall, men det garanterar mer eller mindre att det här blir ett konsolflygspel, inte en simulator.

För det andra är gratisspel så in i helvete dyra! Visst, första fixen är gratis, eller själva grundspelet i de flesta fall. Men om du vill ha en månatlig prenumeration så kostar det lika mycket som World of Warcraft eller vilket annat onlinespel som helst. Dessutom säljer nästan alla gratisspel extraprylar som du kan köpa för riktiga pengar, och dessa tenderar att vara ohyggligt dyra. Ta World of Tanks till exempel: Det är ett skitkul light-stridsvagnsspel som är gratis att spela. Och så vill du ha guldkonto, och köper till några stridsvagnar att leka med - vips så har du gjort av med dubbelt så mycket pengar som du hade gjort med en vanlig prenumerationsbaserad service.

Jag tror med andra ord inte att Microsoft kommer att ge oss någon ny flygsimulator. Vi får hoppas att Aerosoft gör verklighet av sina planer och faktiskt släpper nästa generations Flight sim.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

Det bästa måttet på hur bra ett spel egentligen är, är hur mycket tid man faktiskt lägger ner på det. Eller huruvida man klarar det och ändå kommer tillbaka, i de fall där spelet är kort och faktiskt har ett slut. Och på min lista är det några spel som står ut från de övriga, de jag tillbringat större delen av min fritid (och min arbetstid, i många fall) med. Här är de spel som fängslat mig som mest 2011:

Minecraft: Självklart har jag tillbringat timmar och dagar med att gräva sten och bygga hus i Markus Perssons mästerverk.
Skyrim: Att jag skulle gilla Oblivions storebror var givet; att jag skulle fastna i dess gigantiska, vackra värld likaså.
Battlefield 3: Battlefield-serien går såvitt mig anbelangar från klarhet till klarhet. Trean är det bästa spelet hittills, och jag kan inte sluta samla vapen!
Deus Ex: Human Revolution: Det är inte lätt att följa upp en klassiker, men DX:HR lyckas. Världen och karaktärerna drar in mig för ännu en genomspelning.
Portal 2: Ett spel som egentligen är ganska kort, men som jag spelat igenom minst två gånger bara för att höra alla repliker.

Men vissa spel överraskar. Vissa spel borde inte vara så bra som de är, men visar vid närmare bekantskap upp en sida som får mig att spela dem i dagar och veckor. Som de här:

Dead Island: Ett spel som inte borde funka, och bitvis inte alls gör det. Men när det går som det ska är det här en underbar, paranoid och skrämmande upplevelse.
LA Noire: I vanlig Rockstar-ordning ett mekaniskt rent uselt spel, som bjuder på en fantastisk värld och underbara, trasiga karaktärer.
Star Wars: The Old Republic: Jag har bara spelat det i en vecka. Men då menar jag verkligen att jag har SPELAT i en vecka! Mer story = bättre MMO.

Jag har säkerligen glömt något spel som jag tillbringat mer tid än vanligt med. Men nu glömmer vi det förgångna, och ser fram emot nästa år, då jag garanterat kommer att slösa enorma mängder tid på både Mass Effect 3 och Planetside 2.

Fick ett mail idag, från Square Enix. Tydligen är min gratisperiod i Final Fantasy XIV snart slut! Finns det egentligen någon enda människa därute som spelat spelet i mer än ett par dagar innan de lade ner det för alltid? Tja, det antar jag att det finns, det vore kanske en bra idé att intervjua en sådan självplågare och se varför...

Thank you for using the Square Enix Account Management System.

The free trial period for the following service will soon end. Please note that after the end date, you will be billed service fees for your automatically continuous options.

End Date: 01/05/2012
Service Account Name: FINAL FANTASY XIV

Och ja, jag vet att jag tappade bort bloggmaratonet strax innan julafton. Jag blev traditionsenligt jättesjuk, men denna gång blev jag frisk INNAN jul, förstås. Men alla vet väl ändå att årets bästa spel var Portal 2. Eller LA Noire. Eller Minecraft. Och att jag ser mest fram emot Mass Effect 3 nästa år. Eller vänta, Planetside 2 kanske. Nåt sånt.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS NYKOMLING

Det här är en lätt kategori för mig. Ett enda spel har förmått fängsla mig som nästan inget annat under året - den som sett mitt mässande om det på Twitter och andra ställen vet förstås att jag pratar om Kerbal Space Program.

Det handlar om att bygga raketer och ta sig ut i rymden. För sådär en månad sedan fick vi även en måne att flyga till, om du kan lista ut hur man gör. Det här är ett spel som följer Minecrafts affärsmodell och säljer rätten att prova betan, och i det här fallet är det verkligen värt det om du har det minsta intresse för fysik eller rymdteknik. Inte för att KSP satsar på realism, det sitter små gröna fingerdockor till astronauter i cockpit det är inte helt ovanligt att raketer viker sig på mitten och exploderar på ett spektakulärt sätt. Men fysiken är så nära verkligheten det går att komma och sandlådekaraktären gör att man kan sitta i timmar och försöka skapa en raket som fyller ett specifikt syfte. Själv har jag faktiskt inte lyckats landa på månen och få hem mina små gröna män på ett säkert sätt - men så är jag lite puritan och använder inga modifierade delar heller.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS UTVECKLARE

2011 har helt klart varit uppföljarnas år. Kompetenta uppföljare, visserligen, men det är ändå inte många utvecklare som stått ut ur mängden när samtliga gör ett spel med en trea i slutet av titeln. Däremot har jag fått om möjligt ännu mer respekt för Biowares sätt att arbeta efter att ha hälsat på deras Austin-studio; här sätts verkligen storyn i första rummet, och de har fler författare än många spelstudios har programmerare. Det måste man respektera.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS BARNSPEL

Jag är nog inte den som spelar flest barnspel i det här landet. Men jag har ändå min uppfattning klar: bra barnspel är bra spel på alla sätt, det är inte spel med rosa fluff och små hästar - även om sådant förstås kan vara bra det också, även om det av någon anledning väldigt sällan är det.

Men i år står ett spel ut som fantastiskt kul, vare sig du är 11 eller 111: Lego Harry Potter. Del två, förstås, så vi har redan sett det mesta. Men det gör det inte mindre kul att lista ut vilken trollformel som löser vilket problem, eller att förstöra, bygga upp och flytta omkring legokonstruktioner. Det enda som är roligare är nog att leka med riktigt lego.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS BOSS

INGEN! Bossfighter är en krycka för osäkra spelutvecklare som inte kan göra sitt spel utmanande på något annat sätt. De är en styggelse som borde ha fått stanna kvar på 80-talet. Istället tillåts dessa eländiga avbrott i spelupplevelsen förpesta annars utmärkta spel som t ex Deux Ex: Human Revolution - där de också på ett perfekt sätt illustrerar meningslösheten i bossfighter: bossarna utvecklades inte ens av samma team som gjorde resten av spelet, det gick utmärkt att låta någon annan göra det, som uppenbarligen inte ens kommunicerade med de som stod för spelets faktiska innehåll!

Låt 2012 blir ett bossfritt år. För storyns skull, för spelupplevelsens skull och för mitt blodtrycks skull.