Edit i efterhand: Jag vill göra fullständigt klart att jag inte hyser något agg mot Microsoft som företag, tvärtom. Jag har skitkul med min Xbox 360, och tycker att Live i allmänhet funkar smärtfritt (kanske lite för smärtfritt, men det kan du läsa om nedan och i nästa inlägg). De verkar vara ett rätt schysst företag, och de Microsoftanställda jag snackat med har utan undantag varit trevliga, proffsiga och hjälpsamma. Denna text och nästa är skrivna samtidigt som det hände, och är kanske lite hetsiga. Men jag står för det jag skrivit: Det är INTE okej att behandla en betalande kund så här, oavsett hur fantastisk man är som företag när allt funkar som det ska. Och nu tillbaka till själva texten:

Lördagkväll, finskjortan på, god middag, gott sällskap och gott vin väntar. För säkerhets skull kollar jag mailen en sista gång innan avfärd. Inget särskilt, lite bekräftelser på inköp på Xbox Live... Vänta nu... VAD I HELVETES ALLA JÄVLAR ÄR DET HÄR!?

Lives faktureringssystem har mailat mig bekräftelser på två inköp, ett på 2000 MS Points, och ett på 6000 MS Points. Jag har inte köpt några points. Givetvis blir jag lite orolig och loggar in på Xbox.com för att kolla vad som har hänt.

Det är bara det att jag inte KAN logga in på Xbox.com. Lösenordet är fel. Jag känner en kall kåre längs ryggraden, skriver in lösenordet igen, men det funkar inte nu heller. Jag kollar mailen igen. Någon har lagt till emailadressen fiems@126.com till mitt Live-konto, står det i ett mail som precis har trillat in. Jag börjar förstå vad som pågår. Någon har fått tag på mitt Live-lösen, loggat in och köpt points för nästan en tusenlapp och sedan lagt till sin email så att han ska märka om jag försöker nollställa lösenordet.

Jag nollställer förstås lösenordet igen. Men det hjälper inte. Hackern (eller vad det nu är för avskum) har sett mailet och medan jag funderar på ett säkrare lösenord hinner han skriva in ett eget. Jag kan inte logga in. Jag försöker nollställa igen, men den här gången leder länken jag får i mailen bara till samma sida som jag nyss tittade på. Microsofts inloggningssida verkar ha problem. Ett nytt försök, och den här gången har jag skrivit upp ett listigt lösenord med diverse stora bokstäver och siffror. Skriver in det blixtsnabbt med skakande fingrar, och JA! Det funkar. Nu är hackern ute. Eller nej, det är han ju inte alls, jag minns att han har lagt in sin emailadress. Var tar man bort den?

Ett par frustrerande minuter senare hittar jag äntligen funktionen för att ta bort emailadresser från mitt Live-konto, listigt nog gömd under "security info". Logiskt? Hursomhelst så finns den där, fiems@126.com. Jag tar ett screenshot för säkerhets skull, och raderar sedan hackerns adress. Men vänta nu, jag betalar ju mina Live-inköp via Paypal. Har han mitt Paypal-konto också? Eller kan Microsoft automat-inlogga på Paypal när jag köper något? Jag hoppas på det senare, eftersom jag inte kan påminna mig att jag fått upp någon inloggning när jag köpt points förut, men för säkerhets skull designar jag ett djävulskt listigt lösenord till Paypal också och ändrar. Passar på att bestrida båda betalningarna när jag ändå är där.

Nu känner jag mig lite tryggare. Visserligen djävulskt försenad till middagen, men ändå. Bara att kontakta Microsoft och se om jag kan få tillbaka mina points och häva de två köpen. Men det är lördagkväll. Bara att hitta ett telefonnummer på Microsofts support-sida tar en bra stund. När jag gör det är det ett 020-nummer, som inte går att ringa från mobilen - och vem har trådad telefon idag? Ringer ett alternativt nummer och hamnar av någon anledning hos svararen där man aktiverar MS-produkter. Som om jag skulle vilja ta i något från detta förbannade företag i denna stund.

Jag rotar vidare. Hittar en supportchatt som ska vara öppen dygnet rund. Det är den, om man väntar i 30 minuter eller så. Till slut får jag chatta med en tjej i USA, antagligen en underbetald college-student på ett callcenter i en gudsförgäten håla i mellanvästern. Eller Indien. Hon tar evigheter på sig att svara, så jag utgår ifrån att hon sitter och Facebookar, men hon är i alla fall väldigt hjälpsam. Jag får ett telefonnummer. 020-... Vänta nu. Jag får efter lite lirkande ett telefonnummer som faktiskt går att ringa. I USA. Jag ringer ändå, jag vill ha lite closure innan jag äter middag. Nu börjar huvudvärken tränga sig på, och stressen har faktiskt gjort mig lite illamående.

Telefonsvararen i andra änden upplyser mig om att det är minst en halvtimmes kö till supporten. Jag känner hur pengarna rinner ur plånboken medan en monoton röst ber mig trycka på diverse knappar för att komma fram till rätt avdelning. Jag kommer till slut till något som verkar vara slutstationen, där den livströtta kvinnorösten rekommenderar att jag provar supportchatten, eftersom jag kan få samma hjälp där. Kanske den Facebookande collegestudenten inte var så hjälpsam ändå. Jag slänger på luren – eller trycker i alla fall väldigt bestämt på touchskärmen – och ger upp för kvällen.

Detta skrivs samtidigt som det händer, ungefär. Mina efterforskningar ledde inte längre än till den kinesiska (?) mailleverantören 126.com, vilket verkar vara alla scammare och hackers bästa vän. Funderar på att maila dem, men inser att de förmodligen skiter fullständigt i vilka brott som begås via deras tjänst så länge de får betalt. Nätet svämmar över av upprörda människor som blivit lurade via 126.com, så det känns lönlöst.

Hackern, om han nu är kines eller bara har en målvakt i Kina, har av någon anledning köpt 35 guldmedlemskap för mina pengar. Var de har tagit vägen kan jag inte se, jag kanske rent av fortfarande äger dem; i sådana fall har jag ju Live i flera år. Men jag vill nog hellre ha tillbaka min tusenlapp, om jag bara kunde få tag på någon på Microsoft.

Det går dock inte. Supportsidan för Xbox, och för Live i allmänhet är designad för att skicka runt dig i cirklar tills du tröttnar och ger upp. Och om du mot förmodan skulle orka fram till kontaktuppgifterna, så gör levande människor exakt samma sak: skickar runt dig i cirklar tills du ger upp, fast nu någon hundring fattigare eftersom du tvingats ringa ett betalnummer i USA. Jag vet hur det funkar; jag har ju själv suttit på support och gjort exakt samma sak. Det är inte deras fel, det är väl ingens fel egentligen.

Nu ska jag göra färdigt en jättebackup som lär ta hela natten. Medan den står och tuggar tänker jag gå till middagen och hoppas att det finns mat och vin kvar. Imorgon bitti ska datorn formatteras om, bara ifall att jag mot förmodan skulle ha råkat installera någon trojan eller keylogger som orsakat detta. Men på Twitter ser jag att jag inte är ensam om att ha blivit hackad just idag, vilket på något perverst sätt känns lite bra – det är kanske inte jag som är en sopa ändå, det kanske är en riktig hackerattack. Jag har ändrat alla lösenord som jag bryr mig om, nu känner jag mig bara lite skändad och jävligt besviken på att Microsoft gjort det så jobbigt att både hjälpa sig själv och få hjälp från dem.

Tack fiems@126.com och Microsofts support, för att ni förstörde min kväll. Och om någon orkat läsa så här långt, kolla mailen och byt lösenord på ditt Xbox-konto omedelbart. Kan det hända mig så kan det hända dig, och det finns väldigt lite du kan göra när det gör det.

Den sorgliga historien fortsätter, och blir värre, i del 2.

Se där, då blossade den gamla debatten om MSI:s boothbabe-tävling upp igen, tack vare ett inlägg i Thomas Wiborghs blogg på Loading. Thomas lyckas pricka in i stort sett alla de gamla argument som harmsna unga män framförde på diverse forum nätet över när det begav sig. Han pekar dessutom särskilt ut Tove Bengtssons krönika på Svenska Dagbladet, som han använder som motpart i sin monolog.

Det Wiborgh missar är att det inte är själva handlingen som räknas. Visst är det okej om kvinnor väljer att visa upp sig som cosplayers med mera. Men i fallet MSI, och boothbabes i alllmänhet, så är avsikten bara att visa upp lite tits and ass, i hopp om att de unga män som frekventerar spelmässor ska falla i trans inför dessa gudinnor och köpa produkterna. Det är INTE okej. I det första fallet handlar det om människor som roar sig och visar upp sin sexualitet och sensualitet - bjuder på sig själva, helt enkelt. I det andra fallet handlar det om att boothbabes används som verktyg i marknadsföringen på ett cyniskt och beräknande sätt, som dekorationer i båset helt enkelt. Däri ligger skillnaden. Jag trodde i ärlighetens namn att Wiborgh, som är en begåvad skribent och en trevlig kille i största allmänhet, skulle göra ett lite mer nyanserat och informerat inlägg i debatten än så här, när han nu skriver om det.

Vi vita, heterosexuella män är priviligerade i dagens samhälle. I stort sett allt som görs, i synnerhet spel, är skapat för oss av män som oss. Det är inte konstigt att så många av oss inte ser problemet i det, men det är lite deprimerande. Och med allra största säkerhet rätt jobbigt för den som råkar bara bög, invandrare eller kvinna. Men det är väl inget problem om det inte stör oss grabbar, eller?

Edit: Alltid pålästa Discordia har ett inlägg om det här, med betydligt mer källor och kunskap än jag.

Hela den här debatten om huruvida spel gör ungdomar mer våldsamma eller inte kan egentligen sammanfattas med några få ord: Kan du skilja på fantasi och verklighet? Varför tror du då inte att andra kan det?

Ja, jag vet att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän vid 25 eller så, men ändå - SÅ dumma är inte barn och unga. Och varför talar ingen om de farliga filmerna? Böckerna? Operorna? Episka dikterna? Tror någon verkligen att vi kommer att tala om farliga spel om 50 år?

Den här debatten kommer inte längre. Det kan anses som bevisat att spel inte orsakar våldsdåd, att våldsamma barn med andra problem dras till våldsamma problem förvånar väl ingen? Och nu är vi i ett dödläge där båda sidors debattörer sitter på varsitt apberg och kastar bajs, vilket de kommer att fortsätta med tills någon annan mediaform börjar se farligare ut än spelen gör idag. Då kommer de antagligen att gemensamt kasta bajs på den.

Nu har jag spelat Star Wars: The Old Republic i några veckor och måste erkänna att jag är glad att jag inte behövde recensera det - samtidigt som jag förstås är lite sur för att jag inte fick recensera det. Men det här är ett komplext och svårbedömt spel, som försöker göra nya saker med den massiva online-rollspelsgenren och som dessutom nästan lyckas!

Inom kort kommer den första stora uppdateringen av spelet. Men redan nu är det så pass komplett att det överträffar i stort sett alla andra onlinerollspel vid release. Du jämför med World of Warcraft och tycker att det senare är bättre, men det beror på att du inte minns hur fruktansvärt det faktiskt var att försöka spela WoW när det släpptes - det gick för det mesta inte att komma in på servrarna, och den polerade yta som idag möter nybörjaren lyste med sin frånvaro. SW:TOR är ett av de mest nybörjarvänliga onlinerollspelen någonsin i sin nuvarande, icke-patchade inkarnation.

Det är också ett spel som inte bryr sig särskilt mycket om att det är just ett onlinespel. Det är som allra bäst när du spelar det som co-opspel med en vän, som du går igenom spelets story parallellt med. Jag älskar att spela smugglare tillsammans med en soldat, eftersom våra historier så ofta sammanfaller, och när de inte gör det kan jag vara åskådare och se vad som händer på den andra sidan, varpå min soldatvän kan göra detsamma när det är dags för mina story-konversationer. SW:TOR är ett fantastiskt co-opspel helt enkelt.

Det är däremot inte mycket till onlinerollspel. PvP-striderna är obefintliga och rudimentära, andra spelare utgör nästan enbart bakgrundsdekorationer till din personliga story, uppdragen består av standardquest 1A: Döda 10 råttor så får du lite guld. Snyggt förklädda och inlemmade i storyn lite nödtorftigt, men ändå. Och när man råkar ut för ett av undantagen blir man först enormt glad över att Bioware ändå vågar sticka ut från mängden. Därefter blir man lite deprimerad när man inser att de tagit med MMORPG-genrens allra sämsta sidor: utfyllnaden och de onödigt långa avstånden.

Om du spelar SW:TOR som ett singeplayerspel, eller med en vän (vilket jag rekommenderar - se till att starta på samma planet, men som olika klasser för bästa resultat) får i de flesta fall (utom kanske som Jedi Knight, vilket känns som det svagaste kortet bland dessa åtta hjältehistorier) en väl berättad och episk historia att njuta sig igenom. Du får också plåga dig igenom en mängd onödiga utfyllnadsuppdrag, om än med hyfsade röstskådisar och vackert halv-stiliserad grafisk design. Och du får gå, gå, gå i all evighet, genom omotiverat ändlösa stadsgator helt tomma på befolkning, skogar utan liv och öknar. Okej, öknar SKA vara stora och livlösa, men ska verkligen Imperiets huvudstad vara det?

En lite tightare design och snabbare progression genom historien hade gjort det här till ett mycket bättre spel. Istället valde man att stoppa in meningslösa och händelsefattiga utfyllnadsmoment från andra onlinerollspel. Nu är Star Wars: The Old Republic i sitt nuvarande skick ändå en fantastisk upplevelse, och en milstolpe när det gäller historieberättande i onlinespel. Jag älskar det som det är, det gör så mycket rätt, och har egentligen mest några små skavanker. Men det hade kunnat vara perfekt.

För fem minuter sedan läste jag något som fick mig att tro att Microsofts flygsimulatorserie är död på riktigt. Enligt Destructoid så kommer Microsoft Flight att vara gratis! Det kan låta som en bra nyhet, men jag är tveksam av minst två skäl.

För det första så tenderar gratisspel att röra sig mot den minsta gemensamma nämnaren, i detta fall bort från realism och i riktning mot enkelhet och vacker grafik. Helt enkelt för att det är det utvecklarna tror att massorna vill ha, vare sig det stämmer eller inte. Det kan vara bra i vissa fall, men det garanterar mer eller mindre att det här blir ett konsolflygspel, inte en simulator.

För det andra är gratisspel så in i helvete dyra! Visst, första fixen är gratis, eller själva grundspelet i de flesta fall. Men om du vill ha en månatlig prenumeration så kostar det lika mycket som World of Warcraft eller vilket annat onlinespel som helst. Dessutom säljer nästan alla gratisspel extraprylar som du kan köpa för riktiga pengar, och dessa tenderar att vara ohyggligt dyra. Ta World of Tanks till exempel: Det är ett skitkul light-stridsvagnsspel som är gratis att spela. Och så vill du ha guldkonto, och köper till några stridsvagnar att leka med - vips så har du gjort av med dubbelt så mycket pengar som du hade gjort med en vanlig prenumerationsbaserad service.

Jag tror med andra ord inte att Microsoft kommer att ge oss någon ny flygsimulator. Vi får hoppas att Aerosoft gör verklighet av sina planer och faktiskt släpper nästa generations Flight sim.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

Det bästa måttet på hur bra ett spel egentligen är, är hur mycket tid man faktiskt lägger ner på det. Eller huruvida man klarar det och ändå kommer tillbaka, i de fall där spelet är kort och faktiskt har ett slut. Och på min lista är det några spel som står ut från de övriga, de jag tillbringat större delen av min fritid (och min arbetstid, i många fall) med. Här är de spel som fängslat mig som mest 2011:

Minecraft: Självklart har jag tillbringat timmar och dagar med att gräva sten och bygga hus i Markus Perssons mästerverk.
Skyrim: Att jag skulle gilla Oblivions storebror var givet; att jag skulle fastna i dess gigantiska, vackra värld likaså.
Battlefield 3: Battlefield-serien går såvitt mig anbelangar från klarhet till klarhet. Trean är det bästa spelet hittills, och jag kan inte sluta samla vapen!
Deus Ex: Human Revolution: Det är inte lätt att följa upp en klassiker, men DX:HR lyckas. Världen och karaktärerna drar in mig för ännu en genomspelning.
Portal 2: Ett spel som egentligen är ganska kort, men som jag spelat igenom minst två gånger bara för att höra alla repliker.

Men vissa spel överraskar. Vissa spel borde inte vara så bra som de är, men visar vid närmare bekantskap upp en sida som får mig att spela dem i dagar och veckor. Som de här:

Dead Island: Ett spel som inte borde funka, och bitvis inte alls gör det. Men när det går som det ska är det här en underbar, paranoid och skrämmande upplevelse.
LA Noire: I vanlig Rockstar-ordning ett mekaniskt rent uselt spel, som bjuder på en fantastisk värld och underbara, trasiga karaktärer.
Star Wars: The Old Republic: Jag har bara spelat det i en vecka. Men då menar jag verkligen att jag har SPELAT i en vecka! Mer story = bättre MMO.

Jag har säkerligen glömt något spel som jag tillbringat mer tid än vanligt med. Men nu glömmer vi det förgångna, och ser fram emot nästa år, då jag garanterat kommer att slösa enorma mängder tid på både Mass Effect 3 och Planetside 2.

Fick ett mail idag, från Square Enix. Tydligen är min gratisperiod i Final Fantasy XIV snart slut! Finns det egentligen någon enda människa därute som spelat spelet i mer än ett par dagar innan de lade ner det för alltid? Tja, det antar jag att det finns, det vore kanske en bra idé att intervjua en sådan självplågare och se varför...

Thank you for using the Square Enix Account Management System.

The free trial period for the following service will soon end. Please note that after the end date, you will be billed service fees for your automatically continuous options.

End Date: 01/05/2012
Service Account Name: FINAL FANTASY XIV

Och ja, jag vet att jag tappade bort bloggmaratonet strax innan julafton. Jag blev traditionsenligt jättesjuk, men denna gång blev jag frisk INNAN jul, förstås. Men alla vet väl ändå att årets bästa spel var Portal 2. Eller LA Noire. Eller Minecraft. Och att jag ser mest fram emot Mass Effect 3 nästa år. Eller vänta, Planetside 2 kanske. Nåt sånt.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS NYKOMLING

Det här är en lätt kategori för mig. Ett enda spel har förmått fängsla mig som nästan inget annat under året - den som sett mitt mässande om det på Twitter och andra ställen vet förstås att jag pratar om Kerbal Space Program.

Det handlar om att bygga raketer och ta sig ut i rymden. För sådär en månad sedan fick vi även en måne att flyga till, om du kan lista ut hur man gör. Det här är ett spel som följer Minecrafts affärsmodell och säljer rätten att prova betan, och i det här fallet är det verkligen värt det om du har det minsta intresse för fysik eller rymdteknik. Inte för att KSP satsar på realism, det sitter små gröna fingerdockor till astronauter i cockpit det är inte helt ovanligt att raketer viker sig på mitten och exploderar på ett spektakulärt sätt. Men fysiken är så nära verkligheten det går att komma och sandlådekaraktären gör att man kan sitta i timmar och försöka skapa en raket som fyller ett specifikt syfte. Själv har jag faktiskt inte lyckats landa på månen och få hem mina små gröna män på ett säkert sätt - men så är jag lite puritan och använder inga modifierade delar heller.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS UTVECKLARE

2011 har helt klart varit uppföljarnas år. Kompetenta uppföljare, visserligen, men det är ändå inte många utvecklare som stått ut ur mängden när samtliga gör ett spel med en trea i slutet av titeln. Däremot har jag fått om möjligt ännu mer respekt för Biowares sätt att arbeta efter att ha hälsat på deras Austin-studio; här sätts verkligen storyn i första rummet, och de har fler författare än många spelstudios har programmerare. Det måste man respektera.

Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här

ÅRETS BARNSPEL

Jag är nog inte den som spelar flest barnspel i det här landet. Men jag har ändå min uppfattning klar: bra barnspel är bra spel på alla sätt, det är inte spel med rosa fluff och små hästar - även om sådant förstås kan vara bra det också, även om det av någon anledning väldigt sällan är det.

Men i år står ett spel ut som fantastiskt kul, vare sig du är 11 eller 111: Lego Harry Potter. Del två, förstås, så vi har redan sett det mesta. Men det gör det inte mindre kul att lista ut vilken trollformel som löser vilket problem, eller att förstöra, bygga upp och flytta omkring legokonstruktioner. Det enda som är roligare är nog att leka med riktigt lego.