I lördags satte jag mig med Chivalry: Medieval Warfare, varpå större delen av helgen försvann ner i ett svart hål. Det värker fortfarande i WASD-fingrarna, men jag ångrar ingenting. Ibland behöver man unna sig ett gammalt hederligt spelmaraton.

Jag tror min kärlek till det ridderliga lilla liret bottnar i att jag börjar bli gammal. Kanske inte i den verklighet där vi pluggar, jobbar och står i kö i mataffären, men där vi spelar våra spel – på internet. Även om mina reflexer fortfarande är väldigt bra, i synnerhet om man jämför med icke-spelare, så är det ändå godnatt om någon slipad femtonåring vill dansa i valfritt deathmatch-läge. Jag blir med andra ord en framgångsrik e-sportstjärna samma dag som Tomas Brolin snörar på sig dojorna och göra succé i allsvenskan.

Då är det tur att Chivalry: Medieval Warfare finns. Ett spel som sänker tempot och ställer högre krav på positioner, taktik och erfarenhet. Då kan till och med en gammal e-stofil som jag vinna ibland. Och när jag gör det kan man räkna med att jag kastar mig på print screen-tangenten och förevigar det stora ögonblicket i en hederlig skrytblogg.