Resident Evil, Silent Hill och Fatal Frame (by the way, avsevärt coolare namn än Project Zero) i all ära. Det läskigaste som jag upplevt i spelväg heter Siren.

Jag pratar inte om den lättsmälta, amerikaniserade episodsmörjan till PS3. Jag snackar oförlåtande, brutala hardcore-Forbidden Siren till PS2. Berättelsen förgrenar sig åt absurt många håll och utmaningen är vansinnig. Till den grad att jag blott skrapat på ytan. Eller också är det mer än så. Jag vet inte riktigt. Förvirrande upplägg är det hur som helst...

Man kan hata "trial and error"-temat (jag gör det ofta) men höjdpunkterna träffar nerver inget annat spel är i närheten av. I Siren är jag utsatt – på riktigt. Möjligheten att kunna se ur fiendens perspektiv är både vansinnigt genial och vansinnigt motbjudande. Det är, kort sagt, vansinne, spelglädje och frustration på en liten ondskefull skiva.


Dagens klyscha: du har aldrig sett något liknande.