Och på den åttonde dagen väcktes den fantastiska alfabetsresan till liv. Och Fredrik såg att det var gott.

Efter ett halvårs uppehåll tog jag igår tag i saken. Amnesia, Braid, Chrono Trigger och de Blob får snart sällskap.


"E" som i Eternal Sonata. Väntan på återkomsten var inte "Eternal".

Tiden går fort när man har roligt, och det har jag ju haft. Efter fyra spel i den legendariska alfabetsresan ligger snittbetyget på 3,5. Det är inte så dumt, men visst kan det bli bättre?

"E" bjuder på ett särskilt spel som jag gärna tar mig an innan Skyrim. Oblivion tillhör den där västerländska falangen av rpg som jag fortfarande är så vilsen i. Ni får komma ihåg att jag haft fullt upp med de österländska sagorna – en trend jag ämnar bryta. Det finns ju så mycket mer därute.

Men det tar absolut inte slut med Oblivion, med i leken finns också en restaurerad HD-version av en osannolik plattformshjälte, en bortglömd (gissar jag) pärla till PSP och ett av den här generationens mest älskade j-rpg. Det har inte varit många sådana, men känslan säger att Eternal Sonata kan ha något alldeles särskilt.

Som vanligt: rösta på er favorit innan midnatt genom att tjuta i kommentarsfältet.

Resans femte spel ska utses.

Det började med en tyst känsla men i takt med att de Blob målat min värld i regnbågens prakt har känslan växt till ett högt glädjetjut. Så jävla mysigt! Så jävla roligt! I min färgglada bok är du, älskade blobby blob, värd fyra av fem stjärnor.

Nu ser jag med naiv förväntan fram emot nya äventyr på bokstaven "E". Visst ni förresten att jag inte spelat The Elder Scrolls IV: Oblivion (hint, blink, hint, blink). Det, ni!

Sicken färg-smäll-karamell!

Två gånger död letar sig in bland D-spelen. Jag borde ha spelat Dead Rising för längesen, men min phat-tv tillät inte den minimala texten. Fy på sig. Dead Space: Extraction vill jag spela mest för att jag håller originalet som den här generationens läskiga spel och det vore fint/häftigt/äckligt att se hur händelserna tog fart.

För att lätta upp den döda stämningen petade jag in ett färgsprakande plattformsspel. Jag kunde inte heller hålla mig ifrån att lyfta fram en saga som jag, i likhet med de andra kandidaterna, inte har spelat men har stora förväntningar på – trots (eller kanske tack vare) att det är ett j-rpg.

Rösta vilt och entusiastiskt fram till midnatt!

Pick 'n choose.

Det gör faktiskt lite ont. Rollspel i allmänhet och j-rpg i synnerhet var under många år min alldeles speciella hjärtevän. Men någonstans försvann den självklara kärleken. Varför? Därom tvista de lärde. I teorin blir jag fortfarande glad över dem, men kanske är det bara nostalgi? I praktiken har jag nämligen märkt en falnande glöd, även om jag mer än gärna förnekar detta.

Det skulle vara så enkelt att hävda att det är jag som ändrat mig, mognat, sökt mig till nya jaktmarker. Men på många sätt har jag nog inte haft något val. Tiden finns inte längre där för att ta mig an "50-timmar-plus"-sagor med den passion som behövs. Det räcker inte att spela en timme då och då för att göra spelen rättvisa.

Sedan är j-rpg en genre som åldrats förvånansvärt illa. Tempot, dialogerna och klyschorna staplas på varandra och håller inte riktigt måttet. På grund av detta (och anledningen ovanför) kan jag inte älska Chrono Trigger. Bitvis är det fantastiskt fint med tidsresorna och de åtskilliga valmöjligheterna, men en stor del av tiden har jag haft ganska, ja, tråkigt.

Men jag ger inte upp. Visst vill jag att genren förändras, men förändringen måste också komma från min sida. För det finns ju hopp; Xenoblade Chronicles är ett lysande, men alltför ensamt, exempel. Så jag lovar, nästa j-rpg jag tar mig an tänker jag satsa hårt och passionerat på – jag får hitta tiden som krävs. It ain't over until the fat chocobo sings.

Fin saga men inte längre en självklar stjärna i min bok.

Tre timmar Skyrim igår. Behöver jag säga att gårdagen var en bra dag? Maffig/magisk/magnifik förhandstitt kommer nästa vecka, men jag kan redan nu medge att GOTY-vibbarna ligger nära till hands.

Dagen höll också på att få ett magiskt avslut i och med "boss de finale" (heter nog inte så, men det lät snitsigt) i Chrono Trigger. Tyvärr blev det tragiskt då jag tvärdog på det sista av trettioåtta moment, men jag anar slutet på det långa C-debaclet i min alfabetsresa. Det känns fint.

Chrono Trigger har också drakar, men mer åt det mekaniska hållet

Ibland avgudar jag det för sina tidsresor. Ibland irriterar jag mig på den simpla dialogen. Ibland älskar jag Toriyamas finaste karaktärer. Ibland suckar jag åt stridernas sirapssega tempo. Ibland hyllar jag de pixelpolerade specialattackerna. Och ibland vill jag låta mina minnen förbli minnen.

Drygt tio timmar in i Chrono Trigger har jag återupptäckt allt jag älskade och blivit varse att få spel åldras med fullständig värdighet i behåll. Men visst finns det något väldigt speciellt med äventyret. Och jag blir sugen på att kolla in Chrono Cross, som jag har testat men bara under ett fåtal timmar.

Men allra helst vill jag vidare och framåt till nästa spel i resan. Har tjuvkikat i spelhyllan och där finns några potentiella pärlor som bara väntar på att få avnjutas. Ledtråd: många börjar med ordet "dead", cuz that's so cool. Typ.


Till det här episka ögonblicket nådde jag ikväll.

Att flyga kors och tvärs över världen under kort tid gör sitt för att sudda ut verklighetsuppfattningen. Enligt passet har jag varit i Singapore men allt är så där surrealistiskt att det lika gärna skulle kunna ha varit landet Narnia. Det vill säga, om Narnia bytt ut warpande garderober, vita häxor och trollska skogar mot Angry Birds-flygplan och skyhöga byggnadsverk med arkitektur från 2058 snarare än 2011. Typ. Galet land.

Mer intryck kommer givetvis, men tills vidare njuter jag till fullo av fina och höstlika Bergshamra. Hemma är aldrig så vackert som när man kommer hem.

"Problemet C" har fått sin lösning. Jag tar mig an Chrono Trigger och sparar, eventuellt, Call of Cthulhu till framtida alfabetsresor. Så efter buggpest blir det nostalgifest. Visserligen strävar jag efter att åta mig outforskade äventyr på den här resan, men ibland får man göra undantag. Det är trots allt tio år sedan jag spelade Squares klassiska rpg för första och, faktiskt, enda gången.


En groda, en grottmänniska och allt däremellan.

Enough is enough. De senaste dagarna har jag stött på fler buggar i ett spel än jag sammanlagd upplevt under hela mitt liv (FYI: 28 år). Call of Cthulhu är värt mycket, men någonstans går gränsen. Igår var jag tvungen att köra om ett hyggligt stort område tre gånger (på grund av en frusen mellansekvens) och idag fick jag veta att jag minsann måste ladda ner en sparfil för att ens komma förbi ett annat. AAARGH!

Som jag ser det har jag tre alternativ:

1. Spela vidare på en extern sparfil (och kanske stöta på ännu fler destruktiva buggar)
2. Spela om på Xbox (och vara tvungen att ta mig genom 75 % av äventyret – igen)
3. Glömma Cthulhu och spela, typ, Chrono Trigger (men alltid undra hur historien slutar)

Jag tänker låta saken vila ett tag. I morgon ska jag springa halvmaran och nästa vecka är jag på resande fot mest varje dag. Med lite distans (vilket i det här fallet blir halva jordklotet, men mer om det senare) tänker jag ta ett beslut. Just nu lutar det åt nummer ett, då jag mest vill lämna spelet bakom mig. Men å andra sidan kan det vara värt att spela om det till krysslådan och få positiva minnen. Well, vi får se.


Ett sådant här spel kan man bara inte släppa.

I min enfald trodde jag att pc-versionen av Cthulhu var "grejen". Men 15 kraschar senare är jag inte lika övertygad. Jag klättrar ner för en stege. *krasch* Jag knuffar på en låda. *krasch* Jag går in i ett rum. *freeze* Ungefär på den nivån ligger det.

De värsta grejerna, som gjorde spelet ospelbart, har jag kommit undan med att dra ner spelets grafiska lullull till overkligt låga nivåer ("I'm back in 2003!" Typ). Jag läste att mången spelare hade de här problemen och jag är glad att lösningen fungerade för mig också. Det enda jag får stå ut med nu är att meningarna huggs av i slutet, men där kan jag tacka subbarna (det vill säga, när de inte försvinner).

Men faktum kvarstår; jag skulle inte gå den här extra, lågupplösta och avhuggna milen om inte Cthulhu var ett sjuhelsikes indragande spel.


"Just standin' 'ere. Buggin' around."