Peka-och-klicka är en genre jag VILL känna starkare för än vad jag faktiskt gör. Jag tycker om många av spelen, men älskar desto färre. Har ofta svårt att se poängen i att klicka som en tok och småle åt smålustigheter. Undantagen finns som sagt, men då måste spelet bjuda på något mer, ha något annorlunda, något quirky.

Eller helt enkelt innehålla mysterium, mordgåtor och sådana där fräsiga "mörka stormiga nätter". Sånt som Fredrik tycker om. Så som Secret Files. Tunguska kanske är. Det är inte för intet ett par av mina favoritspel heter Heavy Rain och Pandora Directive.


Mörkt och stormigt när det är som bäst, hoppas jag.

I Little Deviants kan man samla på katter. Det tycker jag är en jätterolig idé. Och jätteonödig. Men mest roligt.


Mjau, spott och fräs.

Resident Evil, Silent Hill och Fatal Frame (by the way, avsevärt coolare namn än Project Zero) i all ära. Det läskigaste som jag upplevt i spelväg heter Siren.

Jag pratar inte om den lättsmälta, amerikaniserade episodsmörjan till PS3. Jag snackar oförlåtande, brutala hardcore-Forbidden Siren till PS2. Berättelsen förgrenar sig åt absurt många håll och utmaningen är vansinnig. Till den grad att jag blott skrapat på ytan. Eller också är det mer än så. Jag vet inte riktigt. Förvirrande upplägg är det hur som helst...

Man kan hata "trial and error"-temat (jag gör det ofta) men höjdpunkterna träffar nerver inget annat spel är i närheten av. I Siren är jag utsatt – på riktigt. Möjligheten att kunna se ur fiendens perspektiv är både vansinnigt genial och vansinnigt motbjudande. Det är, kort sagt, vansinne, spelglädje och frustration på en liten ondskefull skiva.


Dagens klyscha: du har aldrig sett något liknande.

Vissa helger är finare och mer hajpade än andra. Så är det bara. Planen för denna är att tillbringa så mycket som möjligt i sängen slash soffan. Antagligen med en PS Vita i handen den mesta av tiden. Världen utanför får klara sig utan mig så länge.


Little Deviants – misstänkta för att vara söta, galna och minispelsberoende.

Generisk Spec Ops-soldat och Hollywood-fru. I den ordningen.

I den ständigt växande avdelningen av "spel-jag-påbörjat-men-inte-spelat-klart" hittar vi fantastiska Alan Wake. Jag törs ta det ordet i min mun eftersom jag faktiskt upplevt fem timmar av ficklampsskräckisen.

Varför sluta om det var så helvetiskt bra? Tre anledningar: E3, flyttstök och Klara. Med facit i hand valdes ett korkat tillfälle för att börja spela. Men vi hade några mysiga kvällar där i slutet av maj, jag och fina, nya, oförstörda Klara (fortfarande lika fin, men inte så oförstörd är jag rädd...).


Spela Alan.

Min magkänsla säger mig att Bowser's Inside Story är den där "fantastiska trean som gör allting rätt". Sådana släpps ibland. Bara en sådan sak att det heter Mario & Luigi RPG 3!!! i Japan gör att jag blir toktaggad. Så många utropstecken kan bara resultera i en massiv succé. Eller hur!!!???


Titeln har för övrigt fantastisk boxart.

På "nya" facebook kan man ha en jättestor profilbild. Jättekul, tyckte jag och klippte ihop min tolkning av The Studio.


Fashion!

Efter tre veckors ensamhet på FZ:s tron är Tomas tillbaka. Hej Tomas! Sålunda blir det mer tid för bloggen och mindre multitasking.

På tal om tid; i fjol påbörjade jag en episk bokstavsresa. Efter Amnesia, Braid, Chrono Trigger och de Blob tog det stopp. Men resan är inte inställd, den är bara uppskjuten.

Spelet på bokstaven E (det hann ju utses) är kanske inget jag brinner med liv och lust för att spela, men det symboliserar ett äventyr jag vill fortsätta. En dag. En dag snart.

Edit: Ja, spelet är ju alltså Eternal Sonata. Men det fattade ni ju ändå jueee.


Vakna! Än är resan inte över.

I helgen ska jag åka på blixtvisit till Borås för att kånka hem herr grå och fröken boll. En liknande tripp gjordes i fjol och då hade jag med mig ett rykande färskt testex av 3DS. I år är det ett testexemplar av PS Vita. Déjà vu. Me like a lot. Hoppas och vill att Uncharted är awesome. Om jag tror det? Hahum...

Så är det.

Det blir roligt för alla i allmänhet och Klara i synnerhet att få hem tant Hoppi och farbror Henning. En gång såg syskonduon ut så här:


För fem år sedan.