History channel och det faktum att jag dammade av gamla Axis & Allies från spelskåpet häromdagen har gjort mig riktigt WW2-sugen igen. Och allra helst skulle jag vilja ha ett spel som blandar den storskaliga strategin från exempelvis Axis & Allies, med den mer närgångna taktiken från spel som Men of War, Blitzkrieg, Close Combat,RUSE och Company of Heroes.

Jag älskade exempelvis att spela det gamla medföljande WW2-scenariot till Civilization II, eftersom infrastruktur, produktion och ekonomi spelade minst lika stor roll som militär taktik.

Jag kände precis samma behov av den här blandningen när jag nyligen recenserade Wargame: European Escalation. Med ett tillhörande kampanjkarte-läge hade det kunnat bli ett riktigt Cold War: Total War, och det är väl lite av Total Wars blandning av strategi och taktik som jag skull vilja se i ett WW2-spel.

Frågan är: finns det några sådana spel som jag har missat? Någon som har ett tips? Det närmaste jag kan komma på är Timegate Studios gamla PC-adaption av just Axis & Allies, som jag minns att jag gillade. Men kanske finns det något mer?

/Emil


Jag vill ha det här...


...i kombination med det här!

Jag kanske ska nämna att jag blev pappa för en vecka sedan, om ni undrar varför det är så tyst på bloggfronten. Jag kommer inte att bli en bloggpappa, men räkna med att jag kommer att inviga min dotter i spelandets alla härligheter. Min fru gillar att spela, men är inte stormförtjust i tunga krigsbaserade strategispel, så för att säkra familje-LANen i framtiden tänkte jag sätta fokus på uppfostran där. Jag tänker mig en stigande svårighetsgrad a la mjukisdjur - tuggleksak - luffarschack - Risk - Company of Heroes - Men of War.

/Emil

Jag gillar berättelser. Spel, bok, film - i alla former. Jag gillar att njuta av andras berättelser och jag gillar att skapa egna. I förhoppning att jag någon gång ska kunna slutföra åtminstone någon av alla bok-, spel- och filmberättelser jag har påbörjat, samlar jag ständigt på mig nya lärdomar om vad som (jag anser) gör en berättelse bra. Eftersom utsikterna för att jag någonsin ska skriva klart något av det jag påbörjar ser ganska dåliga ut, tänkte jag helt sonika dela med mig av några av de viktigaste saker jag lärt mig:

Lärdom 1: Beat up your darlings
Vill du skapa empati för din huvudkaraktär, se till att börja berättelsen med att spöa skiten ur denne. Följ upp det med en möjlighet för huvudkaraktären att hämnas, men se till att det blir misslyckat och spöa skiten ur huvudkaraktären igen.
Läromästare: Conn Iggulden


Let me tell you something my friend. Hope is a dangerous thing. Hope can drive a man insane.

Lärdom 2: "No good or bad guys, just guys with different perspectives"
Det är viktigt att din huvudkaraktär har tydliga motiv, men det är minst lika viktigt att din antagonist har det. Se till att skurken gör allt den gör av någorlunda logiska anledningar. Man behöver inte hålla med om dennes handlingar, men man måste förstå varför skurken gör sina val. "Världsherravälde" är ett typiskt svagt motiv. Är du riktigt duktig så ska du kunna byta protagonist/antagonist-förhållandet rakt av mitt i berättelsen.
Läromästare: George R.R. Martin


I have been marked once, my dear and let me assure you, no needle shall ever touch my skin again.

Lärdom 3: Know thy world
För att ge djup åt din berättelse behöver du skapa en ram och en illusion av att där finns mer än vad som sägs. De ryska formalisterna kallar detta för fabula kontra syuzhet. Se till att du vet allt om den värld din berättelse utspelar sig i, och lämna subtila kommentarer och spår lite här och var i din berättelse som antyder att dina karaktärer har ett förflutet, att världen har en historia och att det finns massor där som åskådaren/läsaren aldrig får se (men som de istället kommer att tänka massa på och därigenom bygga på din berättelse åt dig).
Läromästare: J.R.R. Tolkien


Remember Afghanistan?

Har ni några egna lärdomar att dela med er av? Comments!

/Emil

Är du en av många som när drömmar om att en gång bli Game Designer? Grattis! Kämpa på!

Idag tänkte jag dela med mig av lite visdom för alla aspirerande game designers. Sitter du på mattelektionerna i skolan och tänker: "Asch, jag ska bli designer, inte programmerare. Jag behöver inte tänka så mycket på matte"? Sluta med det. Inte bara för att matematik är väldigt bra att ha koll på i största allmänhet, utan också för att Game Design handlar mycket om matte. Idag har jag till exempel spenderat största delen av dagen med kombinatorik.

Glöm aldrig vad spel egentligen är för något. Det är en virtuell verklighet. Och precis som vår verklighet finns matematiken där som grundpelare, bakom fysik, grafik och interaktion.

Om du ändå inte vill traggla igenom den riktigt avancerade matten så kan jag rekommendera att läsa en kurs i diskret matematik på universitet/högskola.

/Emil

Har du någonsin noterat att Hammer Bros-temat från Super Mario Bros 3 är ganska likt Lady Madonna med Beatles? Eller att Robo's Theme i Chrono Trigger påminner en hel del om never Gonna Give You Up med Rick Astley?

Så snart jag hade sett Battlestar Galactica insåg jag att James Hannigan gjort världens fetaste ripoff när han skrev soundtracket till C&C4: Tiberian Twilight. (Som var ett väldigt bra soundtrack). Eller?

C&C4
Allegro från BSG

Och nog hade Troels Brun Folmann lyssnat en hel del på Hans Zimmer när han skrev (det underbara) temat till Tomb Raider Underworld?

Tomb Raider Underworld
Hans Zimmer - Chevaliers de Sangreal (Da Vinci-koden)

Nåja, han är inte den enda som gillar Hans Zimmer. Bill Brown gillade Zimmer redan när han skrev (det även här lysande) soundtracket till Rainbow Six: Rogue Spear.

Rainbow Six: Rogue Spear
Hans Zimmer - The Rock

Det finns massor av mer exempel, där spel även stulit från andra spel förstås. 1up listar en del i denna artikel. Kan ni komma på några andra fall?

/Emil

Idag när jag åkte tunnelbanan in till jobbet, märkte jag efter ett tag att varje gång tåget accelererade ut från stationen gav det ifrån sig ett vibrerande mekaniskt ljud som kändes läskigt bekant. Snart insåg jag vad det påminde om. Ljudet när Chronosphere:n i Red Alert laddar upp! En våg av nostalgi flödade över mig hela vägen till jobbet. Och ett sug att spela RA igen, förstås.

Ljudet hörs i början av spelintrot, för de som av någon anledning inte kan spela upp det i huvudet:

<iframe title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/pV1vodHcqkM" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Behöver jag säga att tunnelbanetåget i fråga körde på Röda Linjen? :)

/Emil

Här är dagens tips på hur du skapar dramatisk stämning i två enkla steg:

Steg 1. Gå in på HÄR och starta upp det awesome:a temat från Max Payne 2.

Steg 2. Öppna den HÄR länken i ett nytt fönster.

Kommer Max Payne 3 att kunna leva upp till den där känslan?

/E

Det finns vissa multiplayerförluster som gör mer ont än andra. När jag blir manglad i Stacraft 2 så kan jag möta det med ett hoppöst leende. En lång jämn match som slutar i förlust i Battlefield kan nästan kännas som en vinst ibland. Men när vi spelar Total War-spel på redaktionen, då är det så mycket prestige inblandat att varje förlust skär som ett rakblad mot tungan. (Förutom Jakob då, som möter sin flottas undergång med ord som "nu går jag och spelar Dawn of War istället"). Jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur mina bevingade polska Hussarer närmar sig Thomas general som en dödens änglar. Närmar sig, men når aldrig riktigt fram. Och till slut drunknar de i ett hav av spjut.

Igår mötte jag Jocke i en Shogun 2-match. Och allt såg så bra ut. Jag spawnar med mina Katana Samurais och noterar att Jocke nästan enbart har Yaris och bågskyttar. "Hah, noob!", tänker jag, och rusar fram över fältet. Jocke förskansar sig på en skogig kulle. "Det kommer inte att rädda dig", tänker jag, och befäster två av kartans tre kontrollpunkter, vilket ger mina bågskyttar bättre reload rate och en allmän bonus till mina meleekillar. Våra bågskyttar utväxlar pilskurar, men det är mina som nöter ner hans, inte tvärtom. "Det är lika bra att få det överstökat", tänker jag högmodigt och skickar in mina samuraier mot hans vänster och höger fronter. Jag har inget kavalleri alls, så hand Yariviftande spjutkillar gör inte jättestor nytta.

Precis som väntat börjar jag nöta ner hans trupper, sakta men säkert. Bågskyttarna flyr, Yaritrupperna flyr och under tiden regnar mina bågskyttar pilar över hans general. Vid det här laget verkar det bara vara en tidsfråga. (Jocke kanske inte skulle instämma i den här ensidiga bilden, men det här är mitt blogginlägg, han får skriva ett eget!) För att minska Jockes lidande skickade jag in min general för att ge nådastöten. Mina hundratals timmar i Total War-spel har uppenbarligen inte varit tillräckligt för att lära mig hur sårbara generaler är. Som av en handklappning blir alla mina trupper vitflaggade och börjar fly. Jockes sargade armé, antar jag, tror inte sina ögon. En snabb sekund tror jag att Jocke skrivit in någon slags fuskkod för instawin, men får snart svälja det sura äpplet. Han vann, jag förlorade. Nya mardrömmar väntar.

Poncho
Deployed: 1170
Losses: 745
Enemy killed: 1264

Schnitzel Fritz
Deployed: 1530
Losses: 1281
Enemy killed: 716

/Emil

Idag var min femte sjukdag. Efter en månad med 60-timmarsveckor var kroppen slut. De sista två dagarnas "tömma lägenheten och förrådet på gammal skit och fyll på med nytt från IKEA" kramade ur den sista motståndskraften. När jag skruvade i den där sista skruven på nya sängen i måndags kväll var det verkligen som att gå in i en vägg. Febern kom typ någon timme efteråt. Sedan dess har jag alltså varit förkyld (frugan också). Hemma hela veckan. (Lyckligtvis - eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det - var jag ändå ledig tors-fre, så missade inte så mycket på jobbet).

Så vad har jag spenderat dessa sjukdagar med, förutom med konstiga feberdrömmar och en hals som känns sandblästrad? Diverse nörderier, förstås. Jag har fortfarande varma minnen av sjukdagar från skoltiden när man virade in sig i ett täcke och spelade tunga strategispel såsom Civ 2 och Alpha Centauri. Min första åtgärd var således att inhandla Master of Orion II på GoG och installera på netbooken. Galaxerövring i den nybyggda IKEA-sängen for teh win. Synd bara att det inte var jag som erövrade galaxen utan Dactylus - ondskefull härskare av dinosauriefolket Sakkra. Nåväl, det var bara att starta på ny kula och försöka igen. Det såg till och ut att gå ganska bra den här gången, ändå tills en hyperrymdsdrake bestämde mig för att äta upp mitt enda Colony Ship på väg till en extremt trevlig abundant size 18 terran-planet. God damn hyperrymdsdrakar.

För att trösta mig fick jag vända mig till ett medium där det inte går att förlora. Film. Eller tv-serie rättare sagt. Vi köpte nyligen hela Battlestar Galactica-boxen och började titta på den. Känns väldigt bra hittills. Det känns väldigt bra också att äntligen hänga med i de sista Big Bang Theory-skämt man inte tidigare fattat.

I onsdags damp också det tyska rollspelet med det inte fullt så lysande namnet "Two Worlds II" ner i brevinkastet. Lite high fantasy-rollspelsmys kändes lockande så här på sena höstkanten. Tyvärr var de första två timmarna av spelet en pina. Röstskådespeleriet hör till det sämsta jag någonsin upplevt. Nästan lika dåligt som Men of War. Kroppsanimationerna var inte heller någon höjdare. Men så småningom hände något. Jag började intressera mig för loot. Jag började skapa egna trollformler. Jag insåg att det fanns flera sätt att lösa uppdrag på. Och jag köpte min första trollhatt. Huruvida det var tillräckligt för att vända spelet från fantasyslagg till fantasymys? Det får vi se i recensionen i ett kommande PCG-nummer.

Imorgon ska jag försöka trotsa den kvarvarande sjukdomen för födelsedagsfirande i förtid med Harry Potter. Åh, jag har byggt en dator åt svärmor också. Det är fantastiskt hur billig, liten och tyst en dator kan bli när man anstränger sig för att få så lite prestanda som möjligt istället för det fläskigaste som finns.

/Emil

Här kommer en liten Starcraft 2-berättelse som kanske kan lära ut en läxa: (Sorry för bildkvalitén)

Jag spelar en rankad match; 1v1, han är Zerg, jag Terran. Jag byggde upp för en Banshee-harass, medan min motståndare tyvärr körde en zerglingrush.


3:30 på klockan and it's Zergling mayhem!

Dåligt för mig alltså. Medan han dödade ut min i princip oförsvarade bas, lyckades jag ändå smita förbi med en SCV och bygga en command post vid ett guldfält, eftersom min motståndare uppenbarligen inte byggt upp för en lång omgång.


Sneaky SCV escape!


Mmm... bygga ny bas.

När endast command posten finns kvar i min gamla bas, lyfter jag den och flyger iväg, med horden av zerglings följande efter utan att kunna attackera.


Run away, run away!

Min motståndare frågar om jag inte bara kan ge upp?


Gief up kthxplz?

Han frågar sedan om jag är i Bronze league - uppenbarligen tycker han att jag är en n00b. (Jag är i silver) Bra, tänker jag, då tror han nog att jag är helt körd nu.


Meanwhile, on the other side of the map!

Han säger att han själv är i gold. Det måste ju vara ytterst provocerande för honom att se en sådan n00b lyfta iväg med sin command center och tro att han kommer att ha en chans.


Jag spelar min roll och får honom att känna sig lite mer överlägsen.

Samtidigt som Zerglingarna jagar efter min command center kors och tvärs över kartan, antar jag att min motståndare struntar helt i att bygga upp någon avancerad krigsmaskin. Antagligen jobbar han lite förstrött mot att få upp corruptors. Själv börjar min guldbas att blomma ut och jag svärmar ut marauders och hellions.


Nu har hans Zerglings jagat min Command Center väääldigt länge.

Oturligt nog kör han så småningom en scouträd med sina Corruptors (han har tappat bort min flyende Command Center) och upptäcker till slut min hemliga bas.


Peekabo!

Zerglingsarna attackerar och jag sätter allt på ett kort och skickar min armé in i hans bas istället för att försvara min egen. Hans corruptors kan inte hjälpa till med något av det som händer nu, utan han är utelämnad till sina zerglings, som tar lång tid på sig att förstöra min bas.


Gnag på, små Zerglings. You'll get yours!

När jag kommer in i hans bas får jag bekräftat att han satsat allt på en Spire och corruptors. Det enda försvar han har är en Queen.


'sup yo?

Han får ut två mutalisker sekunden innan hans Spire dör, alltmedan mina hellions bränner sönder hans drones, men de har inte en chans att stoppa mina marauders från att bomba sönder varenda byggnad i hans bas. Ända fram tills nu har jag varit övertygad om att han ändå skulle ta hem matchen, men det visar sig ju att mina marauders mörsar ner hans byggnader mycket snabbare än hans zerglings gör med mina.


Zerglings äter Command Center...


...långsammare än Marauders äter Lairs!

Och helt plötsligt står jag där med vinsten i hand!


I R teh win! :D

Så låt det bli en läxa för er alla: It aint over 'til the fat lady sings!

/Emil