I samhällen där det en gång fanns en oerhörd samhörighet, där alla en gång var jämlika, där det en gång i tiden fanns ett stort utbud av affärer och man kunde utöva sina intressen bäst man ville. Vad hände med dessa samhällen? Vad hände med den svenska bruksortsmedelklassen? Samhällen växte fram kring de växande industrierna i början av det förra århundradet, man byggde upp sitt eget samhälle; sina egna affärer, sina egna idrottsförläggningar, sina egna skolor, sina egna vårdcentraler. Villor vart än man vände blicken, bland skogar och berg. Facket spelade sin roll och proletariatet var på frammarsch.

Men sedan hände något med denna arbetarutopi i slutet av det förra århundradet. Det skulle sparars in, det skulle centraliseras och globaliseras. Arbetarnas rättigheter var plötsligt inte längre något av intresse. Företag exporterades till tredje världen för att maximera profiterna, affärer och verksamheter av alla dess slag flyttas iväg i enlighet med centraliseringen och idrottsförläggningarna förfaller sakta.
Det enda som numera finns kvar är ruinerna av det forna pappersbruket, tomma hus och lokaler som visar hur det en gång varit. Klotter och vandalism från den frustrerade ungdomens sida. Vad hände med medelklassidyllen frågar jag mig då, medan solen går ned över det som en gång var.