<a href="http://trydling.wordpress.com/files/2009/10/
marvel.jpg"><img class="size-full wp-image-1098" title="Marvel Ultimate Alliance 2" src="http://trydling.wordpress.com/files/2009/10/m
arvel.jpg" alt="Marvel Ultimate Alliance 2" width="570" height="321" /></a>
Roligare än det ser ut.

Jag har aldrig riktigt fattat grejen med superhjältar. Exakt <em>hur</em> super de är varierar liksom med manusförfattarnas nycker. Det finns alltid en superskurk som kan spöa dem om han bara har en grön sten i näven eller dylikt. Det blir så oöverskådligt och godtyckligt.

Därför blev jag glatt överraskad när jag efter några timmar med <em>Marvel Ultimate Alliance 2</em> märkte att jag var hooked. Knepet var att tänka på det som ett modernare <em>Baldur's Gate: Dark Alliance</em>: ett actionrollspel för upp till fyra personer där man hela tiden belönas med nya förmågor och uppgraderingar. En explosion av knäppa karaktärer där utvecklarna Vicarious Visions lyckats vara både respektfulla och ha glimten i ögat i sin behandling av superhjältarna.

Vissa av hjältarnas kommentarer under brinnande strid är dessutom obetalbara. Invisible Woman (som är väldigt synlig) när tio skurkar kommer springande och vill slåss:
-- I've got kids! You think I can't handle <em>you</em>?

Spöar vilket <em>Lego</em>-spel som helst i co-op. Nu när jag har recenserat det i SvD känner jag till min förvåning att jag vill fortsätta lira. Låsa upp nya hjältar. Levla lite mer. Skaffa nya superattacker och teama upp med en kompis. Än är undrens tid inte förbi.