Åsikterna gick isär rejält om den stiliserade fps-plattformaren #Mirror's Edge, och den sålde tyvärr inte så bra som den borde ha gjort. I mina ögon var det ett modigt spel med gott om potential, så därför är det glädjande att konceptet får en ny chans i och med den här omstarten.
Det här är nämligen inte en remake så mycket som just en omstart. Kanske insåg #Dice att manuset knappast var originalets starkaste sida och tänkte att det är lika bra att göra om och göra rätt. Och i mångt och mycket ser #Mirror's Edge: Catalyst ”rätt” ut.
Det som däremot finns kvar är plattformshoppandet i förstaperson, och den biten ser ut att renodlas ytterligare den här gången, tacksamt nog. Borta är skjutsekvenserna. Faith kan slå tillbaka, men hon behöver inga vapen. I kombination med fart och kraft är hennes kropp det enda vapen hon behöver när hon hoppar, studsar, glider och rusar fram genom de stilrena, avskalade miljöerna. Att rusa fram mot en vakt, ta sats mot en vägg och sparka vettet ur den stackaren innan han ens fått iväg ett skott är betydligt mer tillfredsställande än mediokra eldstrider.
Kroppen är ett roligare vapen än... vapen.
De som såg #Electronic Arts konferens på Gamescom vet att Catalyst i stort sett ser bekant ut. Men det viktigaste i ett sådant här spel är att känslan i kontrollerna sitter där de ska. Precis som alla andra plattformsspel är tajt kontroll det som avgör om det blir kul eller frustrerande att lära sig bemästra bandesignen.
Nödvändigt mjukt
Om kontrollen sitter där den ska kan det bli hur tillfredsställande som helst att susa fram genom de öppna nivåerna. Den här gången är det nämligen betydligt större frihet som gäller – både vad gäller ökad rörlighet men också tack vare ett mer öppet upplägg. Vi ska till och med slippa laddskärmar, så att flytet bibehålls när du parkour-trixar dig längs med hustaken och in och ut ur byggnader.
Stilrenheten lever kvar från originalet.
I ett spel vars tema är frihetskamp så är just känslan av frihet rimligtvis något som borde få stå i centrum. Även om spelet hela tiden ger dig föreslagna rutter genom att måla miljöerna i olika färger (precis som i originalet) så finns det i regel alternativa vägar att finna för den som så vill.
Av det lilla jag hann testa känns Faith intuitiv att kontrollera. Hon är smidig och mjuk utan att vara ”flytig” och oprecis. Det är inte nödvändigtvis enkelt att få till alla rörelser som man vill, men det ska det inte heller vara. Det lär krävas en del övning innan du kan känna att du äger hustaken, och kan ta dig fram precis så där snabbt och obehindrat som du vill. Förhoppningsvis kommer det att vara värt besväret.
