Jag köper att man inte skall uppfinna hjulet igen och igen, men hur många remaster-doftande uppföljare klarar man som 36-årig spelälskare? Det var en av tankarna jag hade långt och länge innan det var dags att få min exklusiva (nåja, nästan i alla fall) förhandstitt på Company of Heroes 3.

Trots att mycket som släpps som en upprepning, trillar jag oftast tillbaka på gammal skåpmat. Nu senast är det Jurassic World Evolution – även det remaster-doftande (se Operation Genesis). En oro infinner sig dock över att allt skall kännas för välbekant ut. Jag är därför samlad när jag tar mig an Relic Entertainments tredje del i Company of Heroes-serien. Trots att jag är ett fan. ("BERÄTTA MER! Vem ska jag ligga med?" var Johans svar när vi frågade om förhandstitten, reds anm.)

– Vi skickade ut 500 000 enkäter till spelarna om vad de ville se av i Company of Heroes. Vi fick tillbaka 60 000 svar.

Det finns alltid en strand att invadera

David Littman, exekutiv producent på Relic Entertainment, håller i en introduktion och berättar hur de involverade fansen mer inför utvecklingen av nya Company of Heroes. Han pratar vidare om att majoriteten vill ha mer “boots on the ground”, alltså fokus på infanteristerna som kröp i leran, svettades och dog för ett fritt Europa. Precis som det var i första spelet med tillhörande expansioner.

Som ett smakprov får vi se hur ett gäng fotsoldater (förmodligen kanadensiska specialtrupper) bryter sig in i ett belägrat hus. Det är nästan som i en film där soldaterna trycker ryggen mot väggen, kastar in en handgranat och sedan stormar femvåningshuset. Det är såklart en väl scriptad sekvens, men ack så effektivt.

Introduktioner i all ära – jag vill spela spel och det fick jag göra. Dagen innan hade jag fått förladda en tidig alfaversion, som nu låstes upp. På agendan stod det nya singleplayer-läget “Dynamic campaign”. Krigsskådeplatsen är nu medelhavet och har blivit mer av ett sandbox-spel. Varför?

– Vi frågade vårt spelråd och samtliga sa Medelhavet. En Stilla Havet-kampanj hade blivit för obalanserad. När vi sedan frågade våra utvecklare, sa de samma, berättar Littman.

Boaty McBoatface: boom boom boom!

I den “dynamiska kampanjen” köper du förband och rör dig fritt över en karta i turordning, för att ta dig an kampanjen som du vill. Mitt första mål var en flygplats och småstriderna på vägen dit simulerades. Själva rts-stridandet börjar först när du ger dig på en befäst stad eller speciellt område – som exempelvis en flygplats.

“Dynamic campaign” känns som att vara general på riktigt. Jag scannar av kartan för att få en överblick över viktiga knutpunkter. Hamnstäder ger mig tillgång till förstärkningar, oljedepåer ger mig mer olja och flygplatser, ja du fattar. Fokus ligger på strategisk list och du har gott om stödfunktioner som kan ge dig fördelar, exempelvis båtar som kan bombardera kartan på tryggt avstånd. Det betyder att du kan mjuka upp en stad innan du går in i den, vilket ger fienden nackdelar och området du bombat även är raserat på själva spelkartan.

Kallar du det där ett fyrverkeri - Det här är ett fyrverkeri! Mvh, båtkaptenen

Flygplatsen är dock orörd, men tyskarna som håller den är lika förbannade för det. Precis som i klippet jag fick se i introduktionen, stormar jag en byggnad full av tyskar. Resten av grupperna låter jag gå in i en kniptångsmanöver. Eldstriden är förvånansvärt utdragen. På något sätt lyckas de få skydd och hålla ut längre än jag trodde. På kartan lokaliserar jag några resurspunkter, som kommer väl tillhands. Det gör dock att mina trupper sprids ut lite för mycket över kartan och tyskarna trycker tillbaka. Jag gör en taktisk reträtt för återhämtning och påfyllning av reservtrupper. Några lättare stridsvagnar beställs in och en tillfångatagen tysk wirbelwind repareras. Den här gången använder jag mig av taktisk paus, planerar min attack och låter min lilla stridsvagnsgrupp spränga tyskarnas befästning, som tidigare ställt till det för mina infanterister.

Att dominera luftrummet blev avgörande under andra världskriget och flygplatser blev därför heta mål

Något som jag blev skrämmande varse om är att en taktisk överblick är A och O. Du behöver dina rekogniseringstrupper för att inte springa in i ett bakhåll eller tuff befästning. Detta ter sig allt mer viktigt på en flygplats med många öppna ytor där man saknar naturliga skydd. Förvisso byggde jag upp en hel del sådana med hjälp av sandsäckar, men det är inte särskilt effektiv om du är den som attackerar.

Company of Heroes 3 är, precis som jag hoppats, ett strategispel där varje förband har ett värde. Du vill att dina trupper överlever, de har känslor, pratar och svär – med accent. Med stridserfarenhet når de nya nivåer och får fler förmågor. I själva världskarteläget kan du uppgradera dina förband och forma dem lite mer för att passa din spelstil.

Arvet från de två tidigare spelen är tydligt, men Relic Entertainment har lagt mer krut på strategi och mindre på realtid. Det märks inte minst i “tactical paus” med vilken du, likt i vissa rollspel, kan pausa spelet och planera dina anfall i lugn och ro. Jag var rädd att detta skulle ta bort inlevelsen, men det snarare förstärker känslan av att du är en välrenommerad general på slagfältet.

På tal om slagfältet, du kommer få slåss i både Italien och Nordafrika. Kampanjen skall vara ungefär 20 timmar lång, men det beror ju såklart på hur du spelar. Det finns ingen tidsbegränsning per se, men vissa uppdrag är sådana som anpassats för de som vill göra axelmakternas grepp om medelhavet kort. Enheterna du har till ditt förfogande skall vara tre gånger fler än i tidigare spel.

En ny gryning för Relics Company of Heroes-serie väntar

Min speltid med Company of Heroes 3 varade i ungefär två timmar, men den gav allt annat än en bitter eftersmak. Jag har flisat sönder italienska skogar med artilleri och låtit några P-41 Mustang dykbomba skiten ur ett avskuret förband. Jag har gillrat så pass bra fällor på en bro i södra Italien att det korrumperade min sparfil och totalförstörde kampanjen (Johan ska alltid förstöra, reds anm.). Jag har levt mina två bästa timmar som general.

Med den tredje delen i serien har Relic potential att ta det bästa med Company of Heroes och blanda den med Total Wars taktiska kampanj. Baserat på den version jag spelade, har de en bit kvar till mål, men jag ser fram emot att få stötta partisaner i italienska bergsområden, utnyttja kraften från det indiska artilleriet och gillra utstuderade fällor runt Monte Cassino. Relic Entertainment har till synes både förnyat sig och tagit ett välbehövligt steg tillbaka.