"Känslan är tydlig: Mirage är ingen hägring"

Inbakat med förväntan finns alltid ett kryddmått nervositet. Ja, ibland rentav flera deciliter oro. Inte minst vad gäller mig och Assassin's Creed-serien. Frågeställningarna har varit många genom åren: är nya världen en lika eggande spelvärld som italienska renässansen? Blir Origins en värdig omstart? Kan ett sjörövarspel verkligen kännas Assassin's Creed?

Molnen har hopat sig, och ofta har de skingrats. Den här gången finns inte ett moln på min oroshimmel. Solen steker när jag vrider klockan tillbaka till 800-talet och styr mot Bagdad. Med Assassin's Creed Mirage känner jag mig totalt trygg. Det är visserligen ord som jag kan tvingas äta upp men efter drygt tre timmar är känslan tydlig: Mirage är ingen hägring.

I rollen som Basim, vars komplexitet är välkänd för alla som spelat Valhalla, får jag uppleva en småkriminell ungdom, och de första stapplande lönnmördarstegen. Efter de stora (jag skulle inte protestera om du kallade dem uppblåsta) Origins, Odyssey och Valhalla är jag redo för något annat. Och det vi får leder tillbaka till Assassin's Creed-rötterna.

Mirage är ett actionäventyr snarare än actionrollspel, och ska ta runt 20 timmar av våra liv snarare än 200. (Jo, jag tittar på dig, Valhalla. Dig, och dina fylliga expansioner).

Första delen av demon är en Aladdin-dröm. Basim och hans tjuvkamrat Nehal utforskar Bagdad-provinsen Anbar från ovan. De dyker ner i ett marknadsmyller, jag lär mig den ädla (nåja) ficktjuverikonsten. Inga gömda blad. Faktum är att Basim inte har några vapen över huvud taget så när jag tassar in i ett välbevakat kvarter är stealth och parkour mina bästa vänner. Om jag blir upptäckt – det blir jag – flyr jag uppför de sandiga väggarna och ner i höbalar.

Bröder och systrar, i allt utom blod.

Sagan börjar som många andra: med en mardröm.

Alamut.

"Vet hur man bakar in torr tutorial i en väldoftande lore-soppa"

Det är svårt att sätta fingret på vad jag gillar så mycket, men det finns en intimitet jag dras till. Liten yta, få människor, och allt och alla får tid och utrymme att andas. Lite som de första, ganska sorglösa timmarna i Assassin's Creed II.

Men sorgen kommer förstås. Jag vet inte exakt vad som händer men när klockan vrids framåt är Basim lite sorgsnare, lite skäggigare, och numera en lönnmördarlärling. Ubisoft vet hur man bakar in torr tutorial i en väldoftande lore-soppa. Vi befinner oss i brödraskapets storslagna fästning, Alamut. Känd sedan tidigare, för första gången besökt här. Här lär jag mig klättra, fäktas och göra det där karakteristiska hoppet ner i en höstack. Min lärare är Roshan, vars röst görs av Shohreh Aghdashloo.

På tal om karakteristisk: där har vi en stämma som du inte kan hitta någon annanstans.

"Låter det gömda bladet blottlägga halspulsådror"

Min trestegsraket avslutas i Bagdad där Basim fått korn på en måltavla från Order of the Ancients. På de klassiska pelarna av stealth, parkour och lönnmord lägger vi även det system av ledtrådar som sakta reder ut en gåtfull härva, som vi känner igen från senare delar. Jag tar mig in i välbevakade läger, smyger i gräs, tassar via tunna rep mellan hustak och låter det gömda bladet blottlägga halspulsådror. Sakta växer en tydlig bild fram som pekar mot ett av Bagdads mest livliga landmärken.

Stadens "souk" är ett slags köpcentrum och slutmålet för min resa. Här fortsätter jag lägga det pussel som ska leda fram till min måltavla. Jag har till att börja med inga tydliga mål utan dessa springer jag istället på alltmedan jag utforskar föregångaren till Gekås och Walmart.

Med risk för att låta som en surgubbe: det var en del som var bättre förr med Assassin's Creed II. Här lyckas man dock förena bra, nya byggstenar med sådant som vi älskar från förr. Denna optimism genomsyrar mina första intryck av Assassin's Creed Mirage. På den här himlen finns inga moln. Basim är intrikat, Bagdad är delikat. Är det 5 oktober snart?

Fotnot: Assassin's Creed Mirage släpps 5 oktober till pc (testad version), Playstation och Xbox.