Epoxlol skrev:
Skoja, var och tittade in i hålan där jag växte upp på den årliga marknaden samtidigt som jag hälsade på gamla vänner. Helt rubbat, man kunde nog räkna folket över 25 och under 100 kilo på båda händerna, och för att inte tala om deras ungar, fick rysningar och gömde mig när jag såg gamla klasskompisar.
Är det här mer ett "landsorts" problem eftersom i staden där jag bor och där jag studerar ser jag inte alls samma sak, eller är det bara att dessa personer dras till sådana evenemang?
En annan tränar och springer, skippar de snabba kolisarna, käkar inte godis, dricker inte läsk och har aldrig mått bättre! Men som man säger "To each of his own"
Ja det blir mer och mer USA över det. Nuförtiden kan man få syn på vad jag kallar för "USA-tjocka" människor (extemt överviktiga) då och då, det var väldigt ovanligt förr. Jag är som dig, jag tränar mycket och har gjort det många år och är i min bästa form någonsin faktiskt och den här debatten har ju gått runt några varv genom åren. Jag tror att det krävs en attitydförändring för att det ska kunna vända. På samma sätt som att man fick lära sig att man var tvungen att bädda sin säng och städa sitt rum ibland, fast det är tråkigt, på samma sätt tror jag att folk måste inse att man inte kan äta vad man vill. Det är ju inte sant, det kan man så länge mängderna är rimliga, men en sådan parantes och undantag kan inte många hantera som inte tänker på kost och träning dagligen. Dom hittar undantagen och gör det till en regel och kallar alla andra för fixerade. Det är ju så oändligt "tråkigt" att inte "få" äta vad man vill. Ja, det är tråkigt. Suck it up.
Jag resonerar som så att jag har bara en kropp, det känns viktigt att ta hand om den, men så verkar inte många andra resonera när man ser vad som sker i praktiken. Jag blir särskilt konfunderad över folk som ser karriär som viktigare än sin egen kropp. Dom ska ju vara ambitiösa, intelligenta och arbetsamma men fixar ändå inte att ta hand om sig själva. Inte imponerad. Och det handlar inte om att vara i supergymnast-form, det hoppas jag alla förstår.
Jag hade en relaterad diskusson med en dåvarande kvinnlig kollega. Hon gillade inte mig för att jag tränade och hon var fet. Det sa hon aldrig men man känner av sånt. Jag sa till henne att det är lättare att imponeras av en kroppsbyggare än en VD. Det räcker med att kolla på kroppsbyggaren så ser man att denne gjort ett hästjobb oavsett vad man har för ideal. En VD vettifan. Han kanske är bra, eller inte. Kanske hade han en rik pappa som gav honom jobbet eller så smörade och flosklade han för rätt person. Eller så är han riktigt kompetent. Eller så hade bolaget rullat på oavsett hans insatser. Det är ju svårt att veta om man inte sätter sig ner och undersöker liksom.
Det tyckte inte hon. Det var mer imponerande att vara VD
