Spelar för mycket

Finns inget som heter datorspelsmissbruk. Inte beroende heller för den delen.

Datorspel är inte beroendeframkallande helt enkelt. Det finns ingenting som heter "abstinens" där spelaren känner obehag när spelet inte är tillgängligt. Istället är det lathet och brist på såväl disciplin som självinsikt, istället för att acceptera detta gör folk som med så mycket annat; Hittar på någonting att skylla på. I detta fallet spel.

Se extremfallen där folk dött framför datorn. Det handlar om extrem brist på självinsikt och sunt förnuft om vad man klarar av, det var knappast så att personen i fråga inte var fysiskt eller psykiskt kapabel att gå och göra någonting annat..

Ansvarslösa föräldrar i kombination med bristande självdisciplin och långsiktigt tänkande hos ungen. Ponera att föräldrarna skulle hindra att han spelade LoL, t.ex. ta datorn och låta honom sköta skolarbetet på t.ex. en Chromebook eller iPad. Vad skulle hända? Inte skulle han uppleva obehag i någon form av abstinens av spelet, där ligger skillnaden på ett beroende (måste spela) och ett val (väljer att prioritera spelandet).

Är inte ett dugg rädd att någon skulle sätta spel i dålig dager, hela spelbranschen är ett skämt av jämnbrun medelmåtta utan några som helst krav på kvalitet eller produktionsvärden så för min del hade det inte gjort någonting om hela korthuset föll ned i en repris av 1983.. Däremot irriterar jag mig på hur folk blir känsligare och känsligare i takt med att allt skall skyllas på någon annan.

"Det är spelens fel att man spelar för mycket" - Känn på den meningen ett tag och fundera över hur dumt det egentligen låter. Det är en produkt som inte på något sätt är beroendeframkallande, när någon misslyckas med någonting i livet för att de prioriterat spel så kallar de sig beroende. Oj då, nu var det inte personens eget ansvar längre utan spelets fel. Samma gäller när föräldrar skriklipar om hur deras söner bara sitter vid datorn - Det är spelens fel, deras egenskaper som föräldrar är inte öppet för kritik.

Det är precis samma sak som hur det är McDonalds fel att ungarna blir smällfeta, att Hollywood utsätter barn för våld genom barnförbjudna filmer eller att det är skolans fel när ungarna inte lär sig någonting utan sitter med sina jävla smartphones.

Du kan inte på riktigt likställa termen substansmissbruk med "missbruk av förtroende". Även om det sistnämnda är mer likt situationen med spel.. Sedan är sexmissbruk ett vardagligt ord för hypersexuell störning, vilket är ett riktigt psykiskt problem och inte ett beroende som växer fram. På samma sätt grundar sig matmissbruk antingen på bristande självdisciplin och icke-existerande självdisciplin (oftast skylls väl detta på ett "sockerberoende" vilket inte heller finns). Maktmissbruk är ett missbruk av förtroende..

Spelar mindre roll vad de som identifierar sig som "beroende av spel" säger, dessa söker bara en syndabock för sitt beteende: "Om jag inte spelar känner jag X, Y och Z, detta är inte mitt fel utan spelens". Sorgliga människor..

Att räkna belöningssystemet i spel som en beroendeframkallande komponent förutsätter att personen i fråga först har grava problem att skilja på spel och verklighet, vilket garanterat är någon annan form av personlighetsstörning. Vad de sedan känner är knappast en abstinens som inte försvinner förrän personen får spela igen, blanda inte in datorspel i samma kategori som hasardspel när beroendet i den sistnämnda kommer från risk/reward-aspekten med den verkliga insatsen. En del datorspel i sina virtuella världar och låtsasvalutor inte kan emulera hur mycket de än försöker..

Känner inte någon som säger sig vara spelberoende, däremot består min bekantskapskrets till största delen av personer som lägger otaligt timmar på spel som t.ex. WoW och samtidigt balanserar det galant med universitetsutbildningar. Utbildningar vars klasser enligt statistiken består till större delen av andra spelare. Datorspel är ett såpass stort intresse att om det fanns en beroendeframkallande aspekt av det så hade de drabbade varit betydligt vanligare än någon ensling långt bort som väljer att skylla på spel när tentorna misslyckas och hyran inte blir betald..

Klarar man av att skilja på spel och verklighet finns det inget i datorspel med tillräckligt stor kick tillräckligt ofta för att skapa ett beroende. Känns som att du, som någon ovan gjorde, försöker likställa datorspel med hasardspel..

Skulle absolut inte likställa ett låtsasberoende av datorspel med ett fysiskt och psykiskt nikotinberoende. Som tidigare nämnt så finns det ingen kick i datorspel som ens kommer i närheten av att motsvara någonting med riktig risk som t.ex. att vinna en fotbollsmatch efter 90 minuters spänning, att få jackpot på en enarmad bandit eller att stilla nikotinabstinensen.

Med tanke på de starka defensiva reaktionerna här så verkar det som att många trivs med att ha spel redo som syndabock för sina problem. Det är svårt det där med att ta ansvar för sina handlingar..