walter_iego skrev:
bent toe skrev:
För att det är det mest fantastiska som finns.. meningen med livet är att fortplanta sig och föra vidare.
Jag har velat ha barn sen jag var runt tjugoårsåldern.. dagis och skola är ett måste, dels för att vi föräldrar måste arbeta, men också för barnets välbefinnande, möjlighet till att lära sig, utvecklas, bygga upp ett socialt liv, leka osv.
Jag skulle aldrig lämna bort mina barn en kväll för fest eller för att hänga med polare.. för mig går familjen först.
Minns du när du fick säga: "I am your father..." - första gången?
Det måste vara en fantastisk känsla. Längtar själv.
Det bästa som finns i livet... MEN, sen börjar problemen.. det första året skriker och bajsar dem mest, sen blir dem 2 år och knallar runt hej vilt, då är man livrädd för trappor, vassa kanter, stickkontakter osv, sen blir det 4-5 och hamnar i trotsåldern och blir helvilda (ge dem INGET godis.. ungar speedade på socker är inte att leka med), det lugnar ned sig lite mellan 6-11 typ.. då leker dem mest med kompisar.. sen BAM så kommer tonåren.. grova basröster, brudar, 20 liter parfym på sig, bara vissa klädmärken som duger, måste ha senaste mobilen, skäms för sina föräldra osv.. så håller det på tills dem e runt 17-18.. sen e det körkort och då e man skitskraj igen.
Dem tömmer plånboken, skitar ned, hamnar i trubbel, slår sönder saker, skriker åt en, skäms över en osv... men när dem slänger fram sina bambi ögon.. då är allt glömt och förlåtet, för det är trots allt ens egna lilla skapelse, som man älskar mest i hela världen.