Blockera inte vår reklam

Klockan är förbi midnatt. Natten är i sin mörkaste timme. Allt är stilla. Det är tyst. Bara det dova surrandet från datorfläktarna hörs. Jag gillar det. Eller nej, jag behöver det - behöver höra det, alltså - det hjälper mig att sova. Men inatt är det något annat som håller mig vaken. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är något som petar på mig så fort jag funnit en gnutta av ro och slänger upp mig i ett klarvaket tillstånd. En tyngd mot bröstet kryper fram i mörkret. Jag orkar inte längre; orkar inte vänta på att somna.

Datorskärmen går igång med ett surrande. Den turkosa bakgrundsfärgen strålar ut mot mitt ansikte. Mina ögon känns plötsligt tröttare, ögonlocken mycket tyngre. Men sinnet är alert, om inte helt klart. Det blå e:et, vägen ut till overkligheten, sitter ensamt uppe i vänstra hörnet av skrivbordet. Muspekaren svävar ovanför ikonen. Ett klick och dess omgivning fylls med av en neonblå färg. Ett till och världen krymper.

Tangenternas smattrande är hypnotiskt. Precis som de surrande fläktarna skapar det ro. Ett upptränat beteende. Pavlovskt. Fast med mindre dreglande. Fingrarna går av sig själv. Tapp. Tapp. Tapp. De reser fram och tillbaka över de beiga knapparna. De är slitna. Några mer än andra. Det går inte att tyda vad det står på fyra av dem. Men det gör inget, för det sitter i minnet. I reptilhjärnan. Ett, två, tre knapptryck till tar mig längre ner i kaninhålet, ner till min slutdestination.

Hårddisken smattrar frenetiskt under ett par sekunder. Den vrider och vänder på sina skivor. Söker efter rester. Läser och skriver. Skärmen går från vit till svart. Ögonen slappnar av. Korta rader av vit- och gulfärgad text kryper fram. Längst upp i rutan, i stora bokstäver i rött och vitt, står det något som sätter ett fånigt leende på mina läppar. Nu var jag hemma.

FRAG ZONE.

#blogg