Martyr bosättare

Bestörta över regeringens beslut att utrymma alla invånare har familjen svårt att acceptera att de måste lämna sitt hus, platsen där de hade tänkt bo hela livet. In i det sista försöker de förmå sina ledare att ändra på sig, men inget hjälper. Till slut är det inget att göra annat än att flytta på sig. När hus efter hus jämnas med marken blir familjen den sista att lämna området.

När de flyttar bestämmer de sig för att flytta till ett annat land och där sätta sitt bo, sin borg. Medvetna om att de varje dag riskrerar livet slår de på fientligt område de upp sitt tält. Där, det är där de ska bo. Det är Guds vilja. Där ska deras barn gå i skola. Det är tvärt emot världens vilja. Där ska de arbeta. Det är precis vad fienden avskyr. Där ... där, ska de forma sina liv, sitt gemensamma liv. Det ska bli ett lyckans hus.

Första tiden går bra. Det händer inte mycket. De trivs. Grannarna är vänliga och i samma situation. Trots faran är de inte oroliga.

Med tiden börjar saker förändras. Omvärldens krav hårdnar. Regeringen börjar trycka på att de ska lämna området. Fienden accepterar inte deras närvaro, inte ens deras existens. De ska bort.

Livet fortsätter. Det rullar på. Trots hotet. De vill inte lämna området. De tänker inte göra det. Det är deras mark, deras fäders mark! Guds mark! De tänker inte flytta. Oavsett vad de andra säger.

Barnet skrattar. Pappan håller det i sitt knä. Kittlar det. Leker med det. Sex år har gått. Familjen har utökats. Pappan ger mamman en kyss. Hon ler. Allt är frid. Det är nästan för bra för att vara sant.

Pappan kommer hem från och välkomnas av mamman med en kyss. Barnen springer till honom och omfamnar honom. Han ler och kan knappt hålla sig för skratt. De är en familj och de är lyckliga. Föga anade de att det skulle bli deras sista dag. Middagen intogs gemensamt i glädje. Kvällen förflöt och gav många skratt. Det var för bra för att vara sant.

På natten klev en ensam gestalt in på gården med mord i sinnet. Med kniv i hand tog han sig in i huset. Snart skulle det ta slut. Han gick upp på övervåningen och in i föräldrarnas sovrum. Med hat stack han ihjäl pappan i sin sömn. Med hat stack han ner mamman som hon kom ut från toan. Med hat skar han halsen över det en månad gamla barnet. Med hat stack han ner sonen när han låg och läste. Med hat gjorde han slut på det.

Och vet ni vad det värsta är? Det här är inte ens påhitt. Det var en familj som bodde på Gazaremsan. De var de sista att lämna området. De flyttade till Itamar på Västbanken. Där bodde de i sex år innan en palestinsk man tog sig in i deras hus och stack ihjäl dem på natten. Tre av barnen hann gömma sig och överlevde, men ingen annan. Varför gjorde han detta? Därför att han hatar judarna.

Lyckligtvis är majoriteten av palestinierna inte som honom, men det räcker med en enda hatisk man för att effektivt åsamka mer skada än vad som borde vara möjligt. Jag vill inte tro det, men det finns sådana människor.

#blogg