underbaraste spelögonblicket
Crysis och Warhead är nog de underbaraste spel jag spelat. Röstskådespeleriet, grafiken, musiken och storyn är bland de bästa jag sett i spelsammanhang.
Så jag måste nog säga att de två bästa spelögonblicken för mig var:
1. När
man flyr upp i VTOLen i näst näst sista banan, när Strickland dör.
Episkt.
2. Slutstriden mot sista bossen i Warhead. Jag säger ett ord: Musiken. Gav mig, och ger mig fortfarande, rysningar över hela kroppen.
Nästan alla scener i Crysis och Warhead är underbara och otroligt vackert gjorda. En extremt episk och cinematisk känska som gör dassa två spel till mina absoluta favoriter någonsin.
Åh, och jag vill passa på att påpeka att Inon Zur är ett geni
Första gången i Pre-Searing i Guild Wars är någonting jag sent kommer glömma. Även många andra fina minnen från Guild Wars.
När jag för första gången klättrade upp på Katedralen i Acre, i Assassin's Creed, är också ett fint minne.
Större delen av Crysis Warhead, men framför allt Airport-delen.
När jag kom in i moderskeppet på Crysis är en känsla som sitter kvar länge. Likaså slutsekvensen i spelet.
Alla långdragna matcher i Heroes of Might and Magic 3, hos polaren...
Större delen av Crysis Warhead, men framför allt Airport-delen.
När jag kom in i moderskeppet på Crysis är en känsla som sitter kvar länge. Likaså slutsekvensen i spelet.
Instämmer på alla punkter. Hur kunde jag glömma moderskeppet?
Och är det någon mer än jag som tycker att slutet i Crysis är helt underbart? Det har fått en del kritik för att vara abrupt och inte förklara allt. Men det är liksom så en cliffhanger funkar
Jag älskar det - det känns helt fulländat. Jag fick rysningar längst hela kroppen då USS Constitution sjönk ner i en gigantisk strömvirvel... Ahh!
Jag kan inte sätta fingret på något utmärkande men gör en klassisk lista över minnesvärda ögonblick.
1. Durlag´s Tower i Baldur´s Gate - TotSC. Alla problemlösningar och kraftfulla motståndare gjorde det till en långlivad spelglädje.
2. Might&Magic VI - Mandate of Heaven. Första upplevelsen jag fick i Castle Darkmoor är oförglömlig. Mörkret, ljuden från monstren och miljön i allmänhet är toppen helt enkelt.
3. Jagged Alliance 2. Att besegra spelet med endast en merc på normal svårighetsgrad. Jag gjorde det med den egenskapade och såg till att han hade stealthy och nightops som specialiteter.
Statsen ökar i rask takt när han är ensam. Jag hade Skyrider till hjälp annars var mercen helt ensam.
4. Diablo 2 - LoD. Alla runs för drops har satt sina spår:)
5. Serious Sam - The first Encounter. Slutbossen är den största jag sett i något spel. Finns det en större så säg till.
6. Half-Life. Spelet som öppnade mina ögon för FPS. Det var även det första spelet jag spelade med surround. Ljudet/musiken i spelet var halva njutningen.
7. Half-Life 2 + Episode 2. Kapitlen Water Hazard, Ravenholm och den siste fighten med Strideranfallet man skulle avvärja med Magnussons var fina upplevelser.
8. Sanitarium. Inget spel har väckt starkare känslor än scenen där Max syster ligger på sängen. Toppenspel. Scenen fanns på youtube.
9. Bubble Bobble C-64. Jag har nämnt det förut men det var en särskild upplevelse när jag och en kompis klarade spelet i "Co-op".
10. Portal. Man kan inte annat än älska GLaDOS sjuka kommentarer.
En nätt liten lista som kunde göras mycket längre men det får räcka.:)
C-64, 64kb RAM, The Final Cartridge III, 5,25" 1541-II, WICO Bathandle <---In action Spelmusik
10. Portal. Man kan inte annat än älska GLaDOS sjuka kommentarer.
"Didn't we have some fun though? Remember when the platform was sliding into the fire pit and I was like, "Goodbye" and you were like "NOOO WAAAY" and I was all "we pretended we were going to murder you" That was great..."
Älskar det, haha
EDIT: Inklusive ovanstående, mina favoritcitat:
"Have I lied to you? [pause] I mean, in this room?"
"Maybe you should marry that thing since you love it so much. Do you want to marry it? Well I won't let you! How does that feel?"
"The Enrichment Center promises to always provide a safe testing environment. In dangerous testing environments, the Enrichment Center promises to always provide useful advice. For instance, the floor here will kill you. Try to avoid it."
"Please note that we have added a consequence for failure. Any contact with the chamber floor will result in an "unsatisfactory" mark on your official testing record, followed by death. Good luck!"
En av mina favoriter Randor:)
"That thing you burned up isn't important to me. It's the fluid catalytic cracking unit. It made shoes for orphans. Nice job breaking it, hero"
Jag gillar hur "hon" ändrar röstläget när man har sönder första modulen:) Från stel till sensuell hehe.
Spoilertaggar för säkerhets skull.
C-64, 64kb RAM, The Final Cartridge III, 5,25" 1541-II, WICO Bathandle <---In action Spelmusik
"The Enrichment Center reminds you that the weighted companion cube will never threaten to stab you, and in fact cannot speak.
In the event that the weighted companion cube does speak, the Enrichment Center urges you to disregard it's advice."
Man måste bara älska Portal
Lyssnar till och med på Raddox' remix av Still Alive - dagligen
Nåja, nu börjar det gå lite offtopic här, haha
Kommer ihåg när jag var en liten p12a och lyckades roffa åt mig ett ex av Aliens vs Predator och skulle ju självklart spela det på natten ;).
Paniken och rädslan man fick i det spelet var väldigt epic då när man sprang runt som en marine i ett ödelagt komplex :P. Rysningar!
- Ingen kommer ihåg en fegis! -
Alltså bästa spelögonblicken enligt mig är precis när man installerat och startat ett spel som man precis skaffat, och man har längtat efter sååå.
Så själva startmenyn i dessa:
Golden Eye 64
Zelda: Ocarina of Time
HL2
LittleBigPlanet
Fast om man nu menar in-game så
var det nog i Fallout 3 senast.. när man ser en atombomb falla på MegaTon
Off Topic: blir helt till mig för varje ny dator/konsol man inskaffat. Man älskar ju nya "hårda paket" hehehe
| PC | Xbox One | PS5 | Oculus Quest 1 & 2 |
Nostalgi kan vara underbart
Kommer ihåg att jag för ett år sedan fick syn på Descent på The Pirate Bay (där jag hade laddat ner linuxdistributioner, tro inget annat). Descent var det första spel jag någonsin spelat och det var otroligt länge sedan. Kommer ihåg att jag, nästan med tårar i ögonen, sade till mig själv: Descent... descent...
Worms World Party... Mysig galenskap!
AoE2. Minns när vi just skaffat sorroundsystem till TVn och kopplade det till datorn. Att spela Age of Empires 2 med sorroundljud, det är mäktigt!
Farao - på svenska såklart! Man kan ju inte missa en så fin berättarröst!
Även de har gett mig många fina minnen
Farao nu speciellt när jag nyligen drog igång det för att nostalgi-spela lite
Ett minne som jag har är när jag verkligen försökte lära mig att spela FPS på konsol. Det var Medal Of Honor - Rising Sun (PS2)
Jag spela och spela och tyckte att det hur svårt som hällst. Men efter några antal timmar så gick det allt bättre och bättre.
That's the bottom line cuz the great one said so
När jag lirade L4D demot och fick möta min första horde of zombies!
Fick världens panikkänsla och börja skrika
Och engång i mafia blev det värsta shootouten och biljakter och hela faderallan, kändes som på film, väldigt ballt
Finns så mycket multi och singleplayer spel man fått så mäktiga känslor ifrån:D
När jag lirade L4D demot och fick möta min första horde of zombies!
Fick världens panikkänsla och börja skrika
Och engång i mafia blev det värsta shootouten och biljakter och hela faderallan, kändes som på film, väldigt ballt
Finns så mycket multi och singleplayer spel man fått så mäktiga känslor ifrån:D
Håller verkligen med, finns verkligen många riktigt bra spel där ute
1.mass effect när wrex dog
2.första gången jag spela spore
3. första gången jag spela farao(f*n vilken bra berättarröst)
4. l4d när man bara stog och kötta
5.mitt första lyckade spore äventyr
När Wrex dog:O
Wrex är en av de bäst karaktärerna:heart:
We Will Fight For The Lost - Commander Shepard
Det har blivit många underbara spelögonblick genom åren men ett sådant jag kom att tänka på nu skedde för några år sedan i en av betaversionerna av Red Orchestra. Det var ett av de där unika tillfällena på en publik server då alla spelade med vilket höjde känslan av inlevelse markant. Jag minns inte namnet på banan men den gick ut på att tyskarna skulle försvara ett torg och ett radiorum medan ryssarna givetvis skulle ta över desamma.
Jag hade anslutit mig till den senare sidan men våra försök att komma någon vart hade än så länge varit allt annat än framgångsrika. En av våra spelare föreslog då att vi skulle ta oss an uppgiften på ett gammalt hederligt ryskt vis. Vi samlades allihop, 15-20 man allt som allt, på en gata som mynnade ut i torget. Det låg en viss ödesmättad känsla i den virtuella luften där vi satt och väntade på att genomföra vårt stora anfall. Order gavs om att fästa bajonetter och efter en kort nedräkning rusade alla fram mot målet; en fontän i mitten av det öppna torget.
Problemet var bara att tyskarna hade befäst ruinerna på andra sidan och så fort de såg oss komma springade avfyrade de allt de hade. Resultatet blev en massaker. Kulorna ven omkring oss och en efter en föll våra soldater till marken. Det var inte utan att man kände en viss panik medan man förbrilt letade efter något skydd att slänga sig bakom.
På något sätt lyckades jag själv och några till att överleva. Vi låg nu och tryckte bakom diverse bråte i väntan på understöd. När våra fallna lagkamrater hade respawnat samlades de för ett nytt anfall. Snart vällde de återigen fram och vi som klarat oss under första vågen försökte ge den täckeld vi kunde. Det hjälpte dock föga och de flesta stupade även denna gång. Till slut gick det inte att undvika alla kulor och graneter som kom emot oss och jag själv sprängdes i småbitar av en stiehlhandgranate som landade mitt framför näsan på mig.
Jag tror vi försökte två eller tre gånger till innan banan var slut och att dömma av kommentarerna efteråt så tyckte alla på servern att det hade varit en rolig omgång. Så när folk lever sig in i spelet och inte bara tänker på sina egna poäng så kan det vara riktigt underhållande trots att man förlorar stort pga en rätt så dumdristig taktik.
Det har blivit många underbara spelögonblick genom åren men ett sådant jag kom att tänka på nu skedde för några år sedan i en av betaversionerna av Red Orchestra. Det var ett av de där unika tillfällena på en publik server då alla spelade med vilket höjde känslan av inlevelse markant. Jag minns inte namnet på banan men den gick ut på att tyskarna skulle försvara ett torg och ett radiorum medan ryssarna givetvis skulle ta över desamma.
Jag hade anslutit mig till den senare sidan men våra försök att komma någon vart hade än så länge varit allt annat än framgångsrika. En av våra spelare föreslog då att vi skulle ta oss an uppgiften på ett gammalt hederligt ryskt vis. Vi samlades allihop, 15-20 man allt som allt, på en gata som mynnade ut i torget. Det låg en viss ödesmättad känsla i den virtuella luften där vi satt och väntade på att genomföra vårt stora anfall. Order gavs om att fästa bajonetter och efter en kort nedräkning rusade alla fram mot målet; en fontän i mitten av det öppna torget.
Problemet var bara att tyskarna hade befäst ruinerna på andra sidan och så fort de såg oss komma springade avfyrade de allt de hade. Resultatet blev en massaker. Kulorna ven omkring oss och en efter en föll våra soldater till marken. Det var inte utan att man kände en viss panik medan man förbrilt letade efter något skydd att slänga sig bakom.
På något sätt lyckades jag själv och några till att överleva. Vi låg nu och tryckte bakom diverse bråte i väntan på understöd. När våra fallna lagkamrater hade respawnat samlades de för ett nytt anfall. Snart vällde de återigen fram och vi som klarat oss under första vågen försökte ge den täckeld vi kunde. Det hjälpte dock föga och de flesta stupade även denna gång. Till slut gick det inte att undvika alla kulor och graneter som kom emot oss och jag själv sprängdes i småbitar av en stiehlhandgranate som landade mitt framför näsan på mig.
Jag tror vi försökte två eller tre gånger till innan banan var slut och att dömma av kommentarerna efteråt så tyckte alla på servern att det hade varit en rolig omgång. Så när folk lever sig in i spelet och inte bara tänker på sina egna poäng så kan det vara riktigt underhållande trots att man förlorar stort pga en rätt så dumdristig taktik.
Du skriver otroligt bra. Intressant att läsa, Är du författare?:P