Death's Door - Memento mori

Jag skrev för ett tag sedan om Liemannen. Då i form av en muskulös, ambidexter, långhårig slagskämpe med en vass tunga. Det enda sällskap han hade var hans korp.
I Death's Door är Liemannen själv en korp och bara en av flera som jobbar på en färglös bank för själar. I det här isometriska actionäventyret är det ditt jobb är att ge dig ut i parallella världar för att och samla in fler själar till bankvalvet. Om du samlar in tillräckligt kanske du blir utsedd till månadens medarbetare och kan få ditt porträtt upphängt på kontorskökets kylskåp bredvid kaffebryggaren.

Det låter kanske grått och deprimerande och det är det ju till en början, men snart fylls spelets palett på med lena färger i förtrollade landskap. Användandet av färger för att framhäva ett tema för stunden är en av Death's Doors starkaste sidor - det och speldesignen... och dialogerna! Och musiken. Kompositören David Fenn, ena halvan av spelets utvecklarduo Acid Nerve, vet verkligen hur man trollar med noter.

Jag har spelat Acid Nerves tidigare spel Titan´s Souls och kom aldrig särskilt långt. Det var riktigt svårt och övergången mellan första och andra bossen kändes för stor för att jag skulle kunna mäkta med. Det kanske berodde på att hela spelet bestod av bossar utan något storskaligt att fylla mellanrummen med.
I Death's Door har utvecklarna fyllt hela sin isometriska värld med härliga figurer, snåriga grottor, åtråvärda uppgraderingar och en hel ocean av charm. I en bit av spelet utforskar du en häxas trädgård bland småtroll, grytor och svampar. I en annan pratar du med skogens invånare som har marshmallows på sina spjut för att inte råka sticka varandra av misstag (och för att grilla över lägerelden när de blir hungriga). Death´s Door har en blandning inslag från olika populärmedia. Det är lite Souls, lite Shadow of the Colossus, lite Zelda och lite Ghibli på en och samma gång. Om man nu ska inspireras av andras skapelser skadar det inte att göra det av de bästa möjliga.

Det finns ett halvt dussin huvudsakliga bossar och flera småbossar utspridda i spelets fem områden med tre större "tempel". Du är beväpnad med både närstrids- och projektilvapen. Närstridsvapnet kan vara alltifrån en hammare, ett svärd eller till och med ett paraply. Distansvapnen är alla olika former av magiska projektiler som har sina egna svagheter och styrkor, så som styrka, snabbhet och räckvidd. Du kan rulla undan fiendens attacker och ladda upp dina attacker till hårdare svep eller hugg. Svårare än så är det inte. Det är lätt att förstå men svårare att lära sig bemästra.

Spelet är också så pass kort att jag kunde njuta av det hela vägen, utan att någonsin tröttna, eller vilja skippa extra innehåll efter att jag nått slutet. Det är ett nöje att utforska dess världar igen för att hitta allt jag missat. Det är för att mitt utforskande hela tiden ackompanjeras av förundransvärt vacker musik samtidigt som den cellshadade grafiken så effektivt sveper in mig i spelets vackra landskap och alla figurer jag möter är så pass bedårande att det bara inte går att låta bli att le.
Det kan vara små saker som de små blomknytt som följer efter mig i en lång rad som pikmins tills de blir skrämda av ett svep med vapnet mot en fiende, springer iväg och gömmer sig tills de trevande kommer tillbaka och sedan stolt spänner ut sina blomblad för att visa mig. Det kan också vara den pratglade bläckfiskkocken som klätt ut sig till människa och gladlynt berättar hur mycket han älskar att laga mat med sina "flerfingrade däggdjurshänder". Eller begravningsplatsens gravgrävare som håller små griftetal om de bossar jag just besegrat som dessförinnan varit en kännbar del av hans värld.

Death's Door är ett spel som vågar diskutera döden, ett spel där personer dör och inte finns längre.
Bossarna du besegrar under ditt äventyr har på ett eller annat sätt försökt undvika livets slut, till den grad att de korrumperat både sig själva och sin omvärld. Du är deras dödsorsak men också deras frälsning.
Deras död är inte bara ett slut. Det är också början på något nytt.

Spelet började på ett jobb, grått och kallt. Det slutade vackert och upplysande.
Kom ihåg att du ska dö, men lev livet fullt ut innan dess.
Fyll det med fina stunder. Du kan till exempel spela Death's Door.

Först och främst: tack för alla kommentarer!

Jag kanske borde skrivit mer om musiken.
Musik kan vara en så stor del av ett spel. Ibland är jag frestad att säga "kul att de gjorde ett spel till musiken också". I många fall har jag inte spelat spelet, men fastnat för musiken. Men i bästa fall, och så i det här fallet, har musiken hittat hem i ett lika fint spel. Den lever, precis som du säger, kvar efter att man slutat spela. Och den gör mig sugen att spela så fort jag hör den. Precis som i många andra fantastiska spel.

Jag är glad att jag spelade Death´s Door. Jag var intresserad av det så fort jag såg det, men kände att jag måste klara av andra toppenspel som redan låg på hårddisken först (jag tittar på dig Witcher 3). Men till slut kunde jag inte hålla mig Gör mig lite stressad att det ligger så många bra spel i min backlog. Utvecklare släpper bra spel snabbare än jag hinner spela dem.

Har inte kört det ännu, men nyfiken på Tunic, som också verkar sött och Zelda-inspirerat.
Ett annat spel ovanifrån med svåra bossar är Jotun.

Ja. Hmm. ja jag uppgraderade min dator för att uppleva sista expansionen ordentligt. Men sen kom patchen och så började datorn brumma på igen
Får se om det blir nån recension. Har spelat till och från i 9 år.
Om du vill läsa fler recensioner kan du se dem här

Hej. Ja de är nice. Men hade inte tänkt på det !
Handlade mer om sista biten av texten om döden. Ovanligt att ett spel diskuterar döden som Death´s Door gör, trots att det är så gulligt. På så sätt nyttjar det sin Ghibli-inspiration till fullo.