Den 23:e oktober, år 2077 började atombomberna hagla över hela Amerikas förenta stater och ödelade städer över hela den Nordamerikanska kontinenten i ett nafs. Ingen visste vem som inledde kärnvapenkriget mellan USA och Kina, bara att konflikten från början hade handlat om de rika oljefyndigheterna som fanns att hämta ur Stilla havet. För att rädda människorna från säker död, som de dödliga bomberna och den farliga radioaktiva strålningen innebar, hann man bara bygga 122 underjordiska valv av de 400.000 som hade behövts för att kunna garantera majoritetens säkerhet. De få som överlevde fick hitta sätt att leva drägliga liv i antingen Greyditch, Raven Rock eller några av de andra hundratal platserna som både kunde uppvisa det bästa och det sämsta som människor hade lyckats skrapa samman. Resten är (spel) historia ...

Från de första små babystegen i Bethesdas storslagna Fallout 3 där man föds i Vault 101, kliver ut i Capital Wasteland med sina oräkneliga faror till Washington D.C.s otroliga vyer och spillror av förstörda monument; förförs man av den sargade världen som omger en. I varje väderstreck finns det något som lockar, och det otroliga suget att få upptäcka något man aldrig kunde förvänta sig, gör att man fastnar framför skärmen i timme efter timme. Frågorna som dyker upp i huvudet handlar lika mycket om var man hittar nästa bästa loot, som till den faktiska insikten att man nog inte hade överlevt så länge om allt det man upplevde i spelform hade varit på riktigt.

jag begav mig till en otroligt spännande drömvärld

Jag minns att jag spelade ut Fallout 3 vintern år 2010. Tidiga morgnar innan jag åkte till jobb, brukade jag gå upp i den söndersvettade morgonrocken, värma tévatten på spisen och göra mackor, sedan titta ut genom fönstret en kort stund och se hur snöflingorna föll till marken innan jag begav mig till en otroligt spännande drömvärld.

Jag har klara minnen av min bostad i Megaton med min samling av “booble heads” på troféhyllan, Lucy Wests hus och Doc Church på kliniken som alltid sov när jag kom på besök. Vidare minns jag besöken på Rivet City (hangarfartyget som låg nära Jefferson Memorial) - i jakt på fungerande vapen, samt uppdragen i Paradise Falls. Mest av allt minns jag hur svårt det var att stänga ned spelet bara för att upptäcka att allt runt omkring mig var i perfekt ordning, och att där - utanför lägenheten, alltid fanns en värld som mer eller mindre funkade bra. Efter ett par timmar i verkligheten, ville jag tillbaka till gränslandet och kämpa mig uppåt i XP-hierarkin. När Fallout 3-spelet var helt färdigt (om man nu kan säga så), sökte jag mig till andra ängder och upptäckte då spel som S.T.A.L.K.E.R. och Borderlands. Längre fram kunde jag njuta av Rage, Metro 2033, Bioshock, Wasteland och The Last of Us.

Hur djupt alla dessa spel har påverkat mig har jag märkt tydligt i mitt jobb som formgivare och textförfattare, senare också på det sätt jag njuter av konst och kultur och sci-fi, dvs. vad jag söker mig till. Den oerhörda lockelsen med en framtid där mänskligheten har hamnat i stor onåd lämnar mig aldrig. Det existerar något fundamentalt i mörkret och ruinerna av något som tidigare har varit. Jag tror innerst inne det handlar om en fascination för allt det som orkar ta sig vidare och börja om på nytt. Den moderna människan har trots allt det väldigt bekvämt. Fantasin om att man en gång kanske skulle behöva slåss för sitt liv eller inte ligga i gräddfilen är mycket förförisk för de flesta, vilket de här spelens enorma popularitet vittnar om.

Jag är inte den ende som har undrat hur ett Fallout hade tett sig i verkligheten. Hur skulle det egentligen kännas att trampa omkring i askan efter en förlorad värld? Tänk att lirka upp låset på ett helt nedsläckt varuhus och kliva in i en skuggvärld i sökan efter mat. Under fötterna hade man hört hur glas krasade och den undermåliga ficklampa man hade med sig hade kastat ett gulaktigt och spräckligt sken över de rostiga väggarna eftersom den lilla lampan var sprucken. Luften hade varit unken och varje fotsteg man tog hade ekat ut i den okända rymd där vem som helst hade kunnat gömma sig i mörkret.

Jag fick gå omkring i beckmörka utrymmen i nästan en helt timme med mina egna andetag som enda kompanjon

Jag kan föreställa mig denna känsla väldigt tydligt. När jag jobbade som ronderande väktare förra sommaren fick jag ibland uppdrag att dra markeringar med min läsare i gigantiska lagerlokaler. Dessa små registreringsmarkeringar låg alltid längst bak i dessa lokaler vilket innebar att jag fick gå omkring i beckmörka utrymmen i nästan en helt timme med mina egna andetag som enda kompanjon. Man känner sig inte speciellt stor i kragen när vinden viner genom dessa lokaler och man övertygar sig själv om att man inte är ensam.

Den som har mycket tid över, eller mycket pengar på banken för den delen, skulle rent praktiskt kunna besöka och insupa sådan atmosfär som dystopiska spel medger. Eftersom vi i Fallout-spelen befinner oss i USA, känns det inte helt främmande att nämna Detroit i det här sammanhanget.

Staden Detroit i delstaten Michigan, fick sitt namn från fransmännen: “le détroit du Lac Érie” (sundet vid Lake Erie), och var en gång i tiden världens bilhuvudstad. Här skruvade man ihop Chevrolet Corvette och Buick Enclave och här kunde man skryta med drygt två miljoner invånare år 1950. Idag är den siffran nere på 689.000 människor och den förut välgödda staden har fått ge vika för tomhet och förgångna drömmar.

Dagens Detroit håller på att falla sönder framför invånarna. Hundratals byggnader har lämnats åt sitt öde och det finns inga tecken på att staden kommer få sin forna glans. Även om stadens förfall inte har något att göra med atombomber eller radioaktivt nedfall, kan den kreativa ådran i fantasin lätt kasta om fakta till fiktion och inbilla sig det mesta. Det är dock ingen inbillning att Lee Plaza Hotel, som byggdes år 1928 och är en byggnad på 15 våningar, har vissa likheter med Tenpenny Tower i Fallout 3 (se krönikans huvudbild).

Varje övergivet rum i Lee Plaza Hotel skriker dekadens och ambiguitet. Trots att förfallet skrapar hål i själen, är det vackert och kittlar fantasin. Kommer det någon gång i framtiden kliva in någon i rum 1605 och undra vem som bar kläderna som fortfarande hänger på sina galgar där? Kommer någon sätta sig i bråtet i balrummet och föreställa sig hur det lät när musikerna spelade upp till vals? Kommer någon i framtiden förstå vilket grepp den hade om människorna i det förgångna? Vi får fundera vidare och aldrig vila på stegen, varken i den imaginära världen, eller i denna ...

Läs (och se) mer: