I november för snart fem år sedan inledde #Ubisoft en resa som kommit att betyda så mycket för mig. Men det var i sanning ett trevande första steg. Färden till Heliga landet och Altaïrs ensamma kamp mot tempelherreordern var en oslipad diamant vars historia kämpade i motvind. Berättarglädjen och förmågan att väva in nagelbitande konspirationsteorier i verkliga sammanhang var redan här djupt rotad i källkoden. Fast vad hjälpte det när #Assassin's Creed anno 2007 inte var mycket bättre än en medelmåtta?

Den är här nu, den sanna del tre.

Men det var nu teamets styrka skulle visa sig: den benhårda viljan att ständigt förfina. Renässansen två år senare var just en återfödelse av konceptet och #Assassin's Creed II var ett fantastiskt spel. Redan året därpå släpptes #Brotherhood och markerade den ännu oöverträffade höjdpunkten för serien.

Uppföljare är ofta likställda med skällsord men i händerna på Ubisoft växte spelserien som bevisade motsatsen. Ezio Auditore da Firenzes livsresa från den sorglösa tonåringen i Florens till assassineras ikoniska ledare är kanske det mest eleganta vi sett inom spelmediet. Du och han duellerade mot påvar, träffade en Leonardo da Vinci i vardande, dök ner i Venedigs kanaler, gläntade på dolda dörrar i Sixtinska kapellet och klättrade längs Castel Sant'Angelos skyhöga vägg. Utsikten från toppen av "Änglaborgen" glömmer jag aldrig.

Resan till den nya världen gör vi tillsammans med Haytham.

Men ingenting varar för evigt, inte ens Assassin's Creeds stigande formkurva. När den grånade Ezio tog sig an världarnas vägskäl, Konstantinopel, nådde vi också till ett slags vägs ände. Kritiska röster höjdes. Klarade verkligen Ubisoft av det tajta releaseschemat? Var Brotherhood fullträffen som inte gick att trumfa? Nu vet vi. Bara ett år efter #Revelations är det dags för revolutionen. Och svaren på alla våra frågor väntar i Nya världen. Men vi börjar i den gamla.

Att strida för sinnrikhet

Mod. Är det något #Assassin's Creed III första timmar andas är det en känsla av mod. Berättelsen vågar föra oss sakta framåt och bida sin tid. Inledningen i Londons operahus på mjuka och djupt blodröda mattor med Tiggaroperan i bakgrunden är pompös men fungerar också som brysk övergång till ett nytt, råare kapitel i kampen mellan tempelriddarna och assassinerna. För när du och Haythan, väluppfostrad men syrlig ättling till Altaïr och Ezio, går ombord på skeppet som ska ta oss hela vägen över Atlanten lämnar vi den bekväma elegansen bakom oss. Kanske för gott.

Providence, som fartyget heter, kränger och knarrar på de höga vågorna. Vardagslivet ombord är hårt, hungrigt och håglöst. Trängseln samsas med sjukdomar och stämningen är hätsk bland besättningsmedlemmarna. Känslan av myteri leder oss fram till de första striderna, vilka har genomgått tacksamma förändringar. Även om Ezio vid slutet av sin karriär kunde hantera både krokknivar och gömda blad har duellerna alltid sett coola ut, samtidigt som känslan varit något stelbent.

Striderna bjuder på kreativ utmaning snarare än reell sådan.

Men något har hänt. Jag ska inte säga att utmaningen är överväldigande men istället för att kontra mig genom äventyret prövar jag nya grepp och tekniker. Nyckelpunkten är det ögonblick du tilldelas under en lyckosamt blockad fiendeattack. Ska du kontra? Dubbelkontra? Greppa? Avväpna? Väja undan? Eller rentav använda ett av många verktyg? Dödens smörgåsbord är uppdukat och trots att teknikerna inte är så många på pappret ser varje kamp unik ut. Dessutom är det lättare att hoppa in och ur dem och det är fortfarande fullt möjligt att länka ihop vansinniga kedjor av dödliga svep.

Den som klagar på utmaningen i Assassin's Creed-striderna har en poäng – men har samtidigt missat den helt. För det här handlar inte om tuggmotstånd. Istället uppmanas spelaren indirekt att strida så vackert och uppfinnesrikt som möjligt. Att fara genom luften och spetsa lojalisterna med bajonettändan av min musköt får det att suga till i magen. Likaså att kvickt hugga tag i en kombattant och använda honom som mänsklig sköld mot fiendeeld.