Kan spel vara konst? Kan ett konstverk vara spel? Eller blir konstspel bara konstiga? #Kentucky Route Zero, Act II försöker inte svara på de frågorna. Faktum är att det är ett spel som inte försöker vara konst, utan snarare anstränger sig för att vara ett tämligen konventionellt peka och klicka-äventyr. Grejen är förstås att det gör det i en grafikmotor som gärna framhäver stiliserade, platta polygonkaraktärer, kontraster mellan för- och bakgrunder och överraskande, överrumplande och vackra kameraåkningar när man som minst väntar sig dem.
Skönhet, ditt namn är Kentucky Route Zero.
Act II berättar, precis som den #första, om lastbilschaffisen Conway och hans sökande efter Dogwood Drive, dit han ska leverera något slags möbel. På vägen dit har han fått veta att han måste ta Route 0, en mytisk motorväg som inte går att nå via någon vanlig påfart. Han har dessutom sällskap av sin hund (Blue, i mitt fall, men du väljer namnet själv i första delen) och den bohemiska hemvändartjejen Shannon Marquez, som kanske eller kanske inte vet mer än hon berättar.
Precis som tidigare kontrollerar du spelet helt genom att klicka på ikoner som dyker upp i världen. Ibland känns det lite frustrerande, eftersom vissa ikoner inte syns förrän man står i närheten av dem och vid ett par tillfällen kliade jag mig förvirrat i huvudet utan att ha en aning om vad jag skulle göra. Men det finns inte så många alternativ, så du kommer garanterat inte att sitta fast i mer än någon minut.
Vacker vägledning
En bidragande orsak till att du till sist hittar rätt är den lysande, vackra grafiska designen. Spelet är stilrent, med platta 2D-bakgrunder och stiliserade 2D-karaktärer. När du sedan går till kanten av skärmen i ett museum, vrider sig kameran och du inser att hela byggnaden i själva verket är ett tredimensionellt föremål, du bara ser det från en viss vinkel. Spelet leker ständigt med konventioner på det här sättet.
Det leks också en del med berättandet, precis som januaris Act I. I vissa konversationer byter du karaktär mitt i, och kan avgöra vad som sägs – eller kanske snarare hur det sägs – från båda sidor. I en del konversationer får du till och med välja vem som ska säga något vid vissa tillfällen. Det gör förstås att man inte lever sig in exklusivt i Conway, men å andra sidan ger det hela karaktärsgalleriet ett djup.
Karaktärerna är genialiska i all sin enkelhet.
Den inledande sekvensen, där du måste stånga dig igenom en fånigt invecklad byråkrati för att få ett visum av något slag, känns lite malplacerad. Den är å ena sidan ganska rolig, med sin satiriska skildring av en immigrationsmyndighet. Å andra sidan känns den lite onödig, och du vet redan vad som kommer att hända innan du börjar. Efter den sekvensen öppnar sig spelet, och du kör återigen omkring på de surrealistiska vägarna i jakt på nästa interaktiva plats. Det finns i praktiken bara tre att besöka, resten är pynt, så det tar ingen längre stund.
Act II är väldigt kort. Jag gillar korta spel, men det här är nästan löjligt. Jag spelade igenom den på kanske en och en halv timme. Men om man ser den i perspektivet av att det är en del av fem, så känns det lite bättre. Jag ska inte sticka under stol med att jag är lite besviken på att det händer så lite, och att man får se så lite av den fascinerande landsbygd spelet utspelar sig på. Men #Cardboard Computer håller ställningarna, spelet har fortfarande min kärlek och jag kan knappt vänta tills nästa del dyker upp.
Efter blott en och en halv timme är det slut. Men underbart är kort.
Mitt enda allvarliga förbehåll har egentligen inget med spelet att göra. Unity, som driver Kentucky Route Zero, fungerar inte med vissa antivirusprogram (jag har Avast), så du måste avinstallera hela antivirusprogrammet och starta om datorn för att kunna spela. När du är klar får du ladda ner och installera om din antiviruslösning igen. Detta kanske inte drabbar dig, det är inte Cardboard Computers fel och Unity-utvecklarna jobbar på en lösning, men det är en irriterande detalj. Den hade jag gärna varit utan.
