I vilken form Halo än framträder så är inramningen garanterat episk. Spartaner som står redo med sina trofasta vapen lutade över rustningens axel och blickar ut över krigshärjade horisonter. Till det smäktande, mustig orkestermusik, underbyggd av ödesmättade körer. Och myndiga röster som allvarsamt berättar om intriger kapabla att avgöra ödet för hela galaxer. #Halo: Spartan Assault må vara mer arkadmässigt och lättviktigt, men det underbyggs och ramas lik förbannat in av detta påkostade bländverk.
Förklaringen till att perspektivet placerats på bekvämt, överblickbart avstånd, nästan i fågelvy, för att ge utrymme åt snabbare action utspädd i mindre doser är att Spartan Assault utvecklats med pekskärmsenheter i åtanke. När jag klåfingrigt kladdade mig fram medelst pekskärm på E3-golvet i fjol fick jag en omedelbar eftersmak av kompromiss. Här hade man designat ett spel som ändå oundvikligen var i behov av analogspakar. Och för ett format som aldrig bett om en Halo-upplevelse.
Kameran kryper upp en bra bit.
Paralleller kan lätt dras till #Sonys Killzone-avstickare för bärbara PSP. #Killzone: Liberation var snarlikt rent spelmässigt, men kändes aldrig särskilt relevant. Mer som en vingklippt, nerbandad bastard till kusin.
Men för Halo: Spartan Assault är klivet till Xbox 360 och Xbox One välkommet. Nu kan man äntligen styra karaktären med vänstra analogspaken, och sikta dess vapen med den högra. Utvecklarna har verkligen ansträngt sig för att ta vara på Halo-spelens omfattning i form av vapenarsenal, fordonsgarage och fiendeflora.
Zoomar ut från känslan
Ändå är det svårt att undfly känslan av att det känns lite för lättviktigt. Som förstapersonsskjutare var Halo-spelens styrka dess intensiva, närgångna men storskaliga sammandrabbningar. Och dynamiken mellan fotsoldater och fordon. Eftersom Spartan Assault snarare designats kring de mobila formatens “bitesize”-tänk, hinner det aldrig riktigt fästa eller kännas. Man studsar fram, oberörd, genom ett trettiotal lättförglömliga uppdrag. Därmed blir också distansen i form av perspektiv ännu mer påtaglig.
Det bästa hade nog varit att omfamna det arkadmässiga i upplägget och tänka mer överdrivet twinstick-röj. Visst finns utmaningar som går ut på att man helt enkelt ska hålla ställningar och jaga high score i överlevnad, men det känns inte tillräckligt tajt för att kittla den där puritanska, kompetitiva nerven.
Vad jag också kan sakna är möjligheten att samarbeta med en vän lokalt framför samma tv. Vill man röja “The Flood” tillsammans genom några sparsmakade uppdrag är det onlinevägen som gäller.
Halo: Starcraft Edition.
Mest brydd blir jag över att mikrotransaktionerna förföljt upplevelsen från de mobila plattformarna till de stationära. Man blir onekligen lite misstänksam när man uppmanas att köpa sig till bättre utrustning och vapen i förberedelser inför uppdrag. Visst kan man spendera surt förvärvade XP-poäng istället, men det är svårt att undgå tanken att utvecklarna kanske gjort det lite onödigt dyrt i XP-poäng räknat för att man ska känna sig manad att (återigen) öppna plånboken.
Halo: Spartan Assault är knappast något som kommer att gå till historien som en central Halo-upplevelse. Den förhållandevis generösa budgetens muskelkraft i kombination med Halo-igenkänningen räddar spelet upp till en rimlig nivå av tidsfördriv, men det är en parentes, och inom parentesen är budskapet förvisso roande men också ganska meningslöst.
