Det känns i hjärtat att spela #Sonic 4. När den blå igelkotten susar fram i sina röda sneakers längs de rutiga kullarna i Splash Hill tycks varenda loop och korkskruv så naturlig. När andra spelserier utforskat sina rötter till ingen nytta var det direkt livsnödvändigt för Sonic att hitta tillbaka till sin identitet. Och är det något den lille blå bevisar så är det att fartränderna aldrig gått ur honom. I själva verket lyser de starkare än nånsin.

Jag kanske överdriver men ibland känns det som att jag tar minst tio beslut i sekunden

Välkommen hem

Sonic visar vem han är och det är någonting mycket enklare och mer självklart än alla snedsprång som plågat honom – och oss spelare. Men samtidigt som han håller hårt i sin identitet bjuder varenda en av de tolv nivåerna på något nytt och unikt som gör just det mötet minnesvärt. När Sonic inte är en flipperkula på Casino Street svingar han sig i lianer som om han aldrig gjort något annat. De dunkla ruinerna i Lost Labyrinth är såpass mörka att bara en liten fackla kan lysa upp din väg. Och längre ner i grottorna väntar gruvvagnar som till och med gör självaste Sonic farträdd. Precis när han stannat för att hämta andan rasar enorma stenbumlingar ner från taket för att mossa kottens taggar till oigenkännlighet.

Att studsa upp å ner kan också vara ett framgångskoncept

Förändringen är ständigt närvarande. Men ändå; nytillskotten i spelmekanikens rika flora är omedelbara och därför kan jag luta mig tillbaka och glädjas åt att bara finnas till med Sonic. ”Välkommen hem”, tänker jag när jag styr honom genom de hemtama men numera högupplösta områdena. Egentligen är det konstigt att jag blir sentimental. Mario har alltid varit min kopp te medan Sonic varit det lite sämre och svårkontrollerade alternativet. Banorna har flutit ihop i en enda sörja och farten gjorde upplevelsen en smula åksjuk. Men, check, banorna har säregna teman och sticker ut var och en på sitt sätt. Så hur står det då till med fartdåren Sonic?

Det svider

Jag förstår faktiskt nu. För första gången skulle jag inte vilja byta ut Sonics snabbhet mot Marios precision. Att inte kunna förutse de plötsliga fallgroparna, spikfällorna och ilskna fienderna ger upphov till ett försvarligt antal fula ord. Men å andra sidan är det lite av grejen. Det är meningen att du ska nöta in svårigheterna i ryggmärgen – gång på gång på gång. Det måste svida lite grann för att till fullo bemästra just det där hundradelsbeslutet. Och ibland måste du helt enkelt våga att åka med Sonic och låta saker och ting hända av sig självt. Jag antar att det är det här som kallas fingertoppskänsla.

Men allt är inte glittrande solsken på de schackrutiga kullarna. Efter att ha glidit, rullat och rusat igenom de tre första banorna trodde jag just det. Hela upplevelsen kändes utomvärdsligt bra. Flytet var silkeslent, stämningen var euforisk och det jag hade framför mig kunde inte beskrivas som någonting annat än magiskt. Men inledningen är starkast. Casino Street, Lost Labyrinth och Mad Gear är alla välsvarvade plattformsskulpturer men det där magiska vill inte riktigt upprepa sig. Fast, det måste sägas, den nätta prislappen är pinsamt låg med tanke på de många timmar spelglädje du får. Då kan jag acceptera att starten är fenomenal och fortsättningen ”bara” är grymt rolig.

Robotfiskar blir fluffiga kramdjur. Logiken är luddig men nostalgin är ljuvlig

Mycket Sonic för pengarna

Hur välgjorda de gamla Sonic-skapelserna än var så kan man inte prisa dem för att de bjöd på speciellt mycket mervärde. Detta har Sega fixat till med gyllene troféer, snitsiga achievements och inte minst leaderboards som du suktar efter att dominera. Och då har jag inte ens nämnt de roterande bonusbanorna som gör comeback och är roligare än någonsin. Att själv få vrida och vända på nivåerna skänker ytterligare en dimension till det sanslöst skojiga – och du vet väl att du måste hitta samtliga sju smaragder för att få se det riktiga slutet?

Jag vill aldrig att det ska ta slut. Men också det roligaste har en tendens att göra just det. När eftertexterna till Sonic 4 rullar förbi konstaterar jag några saker. Den högupplösta Sonic äger 2010-talet och är i bättre form än någonsin. Den andra episoden kan inte komma snabbt nog och för första gången på 16 år är det riktigt flott med blått.