#Two Worlds II. Smaka på det namnet bara. Två Världar Två. Förutom att det säger ett och annat om utvecklarnas fantasi – inte bra när vi snackar om ett fantasyrollspel – så gör det mig nästan lite negativt inställd till spelet redan innan jag öppnar lådan om det har ett namn som är så fruktansvärt oinspirerat och rent av outtalbart. Men okej, det är trots allt uppföljaren till ett hyfsat omtyckt men oerhört buggigt rollspel från polska utvecklarna #Reality Pump, så att sätta en tvåa på slutet kanske inte är helt ologiskt.

Hur mycket bättre är spelet än sitt problematiska namn, då? Tja, det beror lite på. Första intrycket är att polackerna måste ha tagit sin inspiration från Final Fantasy-serien, och då menar jag inte på ett positivt sätt. Det här är ett spel som inte besvärar sig med att förklara vad som händer, utan efter en extremt grundläggande karaktärsgenerator kastas du rakt in i något slags handling. Du är en prins eller liknande, fängslad av demonliknande svarta män med spetsiga rustningar tillsammans med din syster. Som också verkar vara något slags demon. Du slängs i en fängelsehåla av ett par extremt stereotypa fantasy-fångvaktare som förstås omedelbart dödas av... orcher?! Du befrias av ett gäng snälla orcher under dramatiska former. Dessa lär dig sedan att slåss, dricka saker och skjuta pilbåge på två fiender samtidigt i en av spelvärldens mest konstruerade och ansträngda tutorials någonsin. Men okej, de försökte åtminstone införliva den i spelupplevelsen, så där får Two Worlds 2 en halv guldstjärna.

Ingen ska stoppa mig från att komma fram med den olympiska elden!

Det här är också en mycket vacker spelvärld att utforska. Men varför ser alla män efterblivna ut, och varför måste alla kvinnor visa magen och ha rejält med urringning? Och när de rör sig faller hela illusionen, alla ser ut att ha en gigantisk pinne i röven och gestikulerar som överskolade teaterskådisar – utan att röra en enda min i ansiktet. Och den story som berättas genom dessa pinnmännisko-konversationer är knappast nobelprismaterial. Men om du uppskattar sådant så kan du hitta böcker spridda igenom hela spelet, där du får ditt lystmäte av klysch-fantasy på fanfic-nivå. Ett tips i spelet utlovar till och med guld om du läser igenom tillräckligt många, vilket nog är enda anledningen att göra just det.

Oblivion Light?

Two Worlds 2 har kallats för ett budget-#the-elder-scrolls-iv-oblivion|Oblivion, och den jämförelsen är inte helt felaktig. Här finns en gigantisk spelvärld att utforska, till häst, till fots eller via praktiska teleportationsportaler. Du kan uppgradera och förbättra din utrustning på diverse sätt via ett praktiskt system som låter dig ta isär erövrade och upphittade prylar i sina beståndsdelar och därefter sätta ihop dem till precis vad du själv vill ha. Det är en bra idé, även om det kan bli lite trist att försöka samla på sig rätt ingredienser emellanåt. Om du gillar resursinsamling och crafting i andra spel så är det dock helt perfekt, och emellanåt känns det som om Reality Pump ville göra ett massivt onlinerollspel istället. Detta går även igen i stridssystemet. Trots att det är actionbetonat, med de sedvanliga pareringarna, attackerna och motattackerna, så har du också en lista på snabbkommandon (siffertangenterna på PC) som låter dig använda specialattacker och annat. Lite som ett #World of Warcraft där du faktiskt har något att göra mellan knapptryckningarna. Magisystemet är också rätt avancerat, och bygger på amuletter med diverse kort i – vill du ha fetare eldklot behöver du bara hitta rätt kort att stoppa i din magiska amulett, så regnar du snart armageddon över fienden på löpande band.

Oerhört vackert, men tyvärr med pinnstela animationer som bryter illusionen

När du tröttnar på att äventyra själv kan du också spela igenom en helt unik kampanj i co-op med en vän. Denna extrakampanj täcker övergången mellan det förra spelet och denna uppföljare, och sådant är alltid välkommet. Det här är ett rollspel som har mängder av innehåll och action i lika mått. Om jag bara kunde komma över de extremt träiga skådespelarna och usla animationerna skulle jag ha riktigt kul med Two Worlds 2. Som det är nu finner jag att jag visserligen har kul, men ändå inte dras in i den tämligen slentrianmässiga storyn. Allt är väldigt vackert, men dåliga animationer och röster bryter illusionen lite för ofta för att jag ska kunna leva mig in i spelet. Detta är ett rollspel med massor av bra idéer, som tillsammans bildar en helhet mindre än summan av sina beståndsdelar.