Test – E-D Glasses

Närmare ett decennium har passerat sen spelgrafiken tog ett jätteskutt i och med 3D-kortens ankomst. 3Dfx och deras Voodoo-kort tog spel som Quake till helt nya nivåer av grafisk prakt och för första gången blev det möjligt att för en överkomlig kostnad få samma grafik hemma som på arkadmaskinerna. 3Dfx är dött och begravet sen flera år, men grafikkortsmarknaden utvecklas fortfarande i ett rasande tempo och även om nya kort ger bättre fart och krispigare utseende är det sällan det bjuds på något lika revolutionerande som 3D-kortens entré.

Innovationerna hittas istället på andra hårdvarufronter, exempelvis eDimensionals 3D-glasögon. Idén är ingalunda ny, men funktionaliteten hos föregångarna ska enligt utsagor inte alltid ha varit den bästa. E-D Glasses, som vårt exemplar heter, hävdas dock av tillverkaren vara tidernas bästa exemplar. Ett djärvt uttalande som lämnar en del att leva upp till. Olyckligtvis har jag aldrig fått chansen att testa andra 3D-brillor, så någon jämförelse kan inte göras.

Paketet innehåller förutom själva glasögonen (plastiga och inte alldeles bekväma, men stora nog att bära ett par vanliga glasögon under) en CD-skiva med drivrutiner, extra glasögonskalmar och en "dongle", det vill säga en dosa som kopplas till grafikkortets monitorkontakt. Monitorkabeln och glasögonsladden kopplas sen till denna. (Det finns också en sladdlös, infraröd variant av glasögonen.) På mjukvarufronten krävs inget mer än ett tillägg till befintliga grafikdrivrutiner, vilket innebär att inställningarna hittas i datorns bildskärmsegenskaper istället för i ett separat program.

På den nytillkomna stereomenyn finns en mängd inställningar att mecka med, exempelvis stereodjup, gamma, uppdateringsfrekvens för skärmen och spelspecifika inställningar. Många av inställningarna finns också tillgängliga via tangentbordskommandon, vilket är bra när man vill ändra något direkt i spelet. Olyckligtvis finns ännu inget stöd för nyare drivrutiner med nVidia-grafikkort, i skrivande stund tvingas vi använda de halvårsgamla Detonator 45.23. Tilläggas ska att jag inte känner till hur läget är för andra grafikkort (ATI, Matrox, Kyro). Om nVidia-versionen kan sägas att den är smidig och lättskött. Dock tenderar den att lägga av efter datorkrångel, varpå nyinstallation av stereodrivrutinerna krävs. Vi får hoppas att en ny, minde buggig variant med stöd för nyare Detonator (eller ForceWare som nVidias drivrutiner numera heter) är på gång.

Stereoeffekten uppnås genom att två bilder, som sinsemellan skiljer sig en aning åt, ritas upp på monitorn. Den ena av glasögonens linser är ständigt förmörkad - snabba växlingar mellan vilken som är mörk sker ständigt. Växlingen är synkroniserad med de båda bilderna, som alltså växlas i samma takt. Det hela sker snabbare än ögat kan uppfatta, varför en illusion av djup uppstår. Stereodjupet kan enkelt ändras så att såväl nybörjare som erfarna djupseenderävar blir tillfreds, detta genom att skillnaden mellan bilderna för respektive öga ökas. Viktigt är att din skärm klarar en uppdateringsfrekvens på minst 70 Hz (gärna högre), annars upplevs bilden som flimrig. Vidare fungerar det hela enbart med CRT-monitorer, LCD-skärmsägare göre sig icke besvär.

Tekniken är av den art att den teoretiskt sett är kompatibel med alla spel, men i praktiken varierar resultatet, bland annat beroende på hur spelens grafik är uppbyggd. På hemsidan listas ett hundratal testade spel och i inställningarna finns en omfattande lista med betygssättning av enskilda spels funktionalitet. Om man drar igång ett spel och upptäcker missförhållanden står dessutom ett gäng inställningsmöjligheter till buds och även om man långtifrån alltid lyckas eliminera grafiska missförhållanden (grafikbuggar, "ghosting" - du ser skuggan av ett föremål som var avsett för det andra ögat) så kan lite inställningspyssel ofta förbättra utseendet.

Är då tredimensionalisering av spelupplevelsen något att ha? Ja - ibland. Resultatet varierar högst påtagligt beroende på vad man spelar, både sett till teknik och användbarhet. Utseendemässigt är upplevelsen enorm: att köra ner fotgängare i Vice City får dig bokstavligt talat att ducka när de kommer flygande emot dig, samma sak händer när motståndaren lassar iväg en svärm raketer mot dig i Unreal Tournament 2003. Känslan är svår att beskriva i ord och går tyvärr inte att fånga på bild.

Dessvärre försämrar de dubbla bilderna kontrollen över siktet, då främst i shooters i förstapersonsperspektiv. Förvisso innehåller mjukvaran ett tvådimensionellt sikte som kan läggas till i många FPS, men personligen är jag inte förtjust i den tredje dimensionen för denna typ av spel. Det kan dock vara en fråga om personlig smak och vana; andra som testat E-D Glasses upplever snarare ökad kontroll och skärpa. Vidare ska man vara medveten om att den tredimensionella vyn kostar prestanda eftersom dubbla bilder måste ritas upp. Prestandaförlusten är olika beroende på spel, men räkna med att det ibland blir för mycket för att göra spelet njutbart.

eDimensionals försök att förnya spelandet får på det hela taget ses som lyckat, om än med vissa förbehåll. I rätt typ av spel blir upplevelsen närmast enorm, i stort sett inte jämförbar med nåt annat. Brillorna ställer dock krav på en skärm av bra kvalitet och skapligt kraftig dator om man vill uppleva nyare spel med bra grafik utan alltför låg fart. Vidare skulle stöd för film inte varit i vägen (eDimensional säljer ett separat program för 3D i DVD-film). Att ge ett allmängiltigt omdöme är svårt eftersom det viktigaste - upplevelsen - i mångt och mycket ligger på det subjektiva planet, men rent objektivt kan sägas att produkten trots ett par brister ger spelandet en ny dimension. Onekligen en skojig pryl som vidgar spelupplevelsen om du har ett par hundringar över, men ingen absolut nödvändighet för gemene gamer.