Det var en gång en liten fransman utan armar och ben. Han gav sig ut på det ena äventyret större än det andra. När han inte använde sitt hår som helikopter eller räddade världen från lömska pirater umgicks han med sin bästa vän Globox och hittade på upptåg i de stora skogarna. Sagan tycktes fortsätta i evighet, men det var innan de psykotiska kaninerna trädde in i handlingen.
Rayman Raving Rabbids-serien blev omåttligt populär, till den grad att Ubisoft 2009 strök Raymans namn ur titeln och gav all stjärnglans åt kaninerna. Var det över nu? Nej, det fina med sagor är att de flesta har lyckliga slut. #Rayman Origins avslöjades under fjolårets E3 och har sedan dess uppgraderats från episodformat till ett fullskaligt spel. Efter att ha testat titeln under årets mässa bedyrar jag att det var det bästa som kunde hända.
Raymans återkomst ser inte ut att bli en stillsam historia
Först och främst är det på sin plats att applådera Ubisofts mod. De hade kunnat inleda sin E3-presskonferens med ett säkert kort, som utannonserandet av #Far Cry 3, 28 miljonerssuccén Assassin’s Creed eller, gud förbjude, #Raving Rabbids till Kinect. Men de gjorde inte det. Istället hade de den goda smaken att låta en lika handmålad som lealös fransman göra comeback på den stora scenen. Och med honom också hans pappa, den inte helt okända Michel Ancel.
Ackompanjerat av en mer än lovligt hurtfrisk banjo får vi följa Rayman och Globox (co-op, givetvis) vilda jakt genom en grotta med sönderfallande plattformar och gigantiska spikförsedda klot. Vi tar oss vidare in i en lavahet tunnel där solen då och då tränger genom och gör att vi bara ser de svarta siluetterna av våra två hjältar. Att prata om Rayman Origins utan att nämna bildspråket vore att häda. Visst, 60 bildrutor per sekund och en upplösning på 1080p låter fasligt lockande för tekniknörden. Men det är inte förrän man fastnar framför den tecknade smällkaramellen som man verkligen förstår.
Bland Tetris-block och böljande apelsinklyftor
Nej, det har inte 100 miljoner polygoner. Men det har handmålade bakgrunder som väcks till liv framför ögonen på dig. Över 60 banor ska tydligen få plats i hela spelet och sträcker sig från uråldriga tempelruiner, brinnande skogar och undervattensgrottor till flygturer på ettriga myggor ovanför snöiga alptoppar. Ibland flyter du framåt på apelsinklyftor och då och då tvingas du klättra uppåt längs Tetris-block, givetvis förstärkt med den karaktäristiska musiken. Det är klart att det ibland blir mismatch så att det sjunger om det, men det viktiga är att charmoffensiven hela tiden ligger på max. Då kan man komma undan med det mesta.
Tacksamt nog simmar de fyra vännerna riktigt snabbt.
Men inget plattformsspel är bättre än sin kontroll. Om du inte kan springa, hoppa, sväva, dubbelhoppa och vägghoppa utan att det går troll i kontrollen kan vi vinka farväl till spelglädjen. Men Rayman Origins är lika lättstyrt som det är vackert, och för de som ansåg att #New Super Mario Bros. Wii var plattformsspel 2.0 är det givetvis en fin present att upp till fyra spelare kan samsas om euforin.
Djungeln som jag får besöka ser ut – och känns – som en typisk demobana. Den är naturligtvis skönt för ögat men också lite långsammare än vad Ancel demonstrerade på scenen några timmar tidigare. Fast det hindrar mig inte från att trivas. Tillsammans med en av spelets producenter, en timid liten fransyska, spatserar vi genom djungeln. Då och då hjälper hon mig upp genom att sträcka armarna i skyn och låta mig hoppa på henne (i spelet alltså). Vi tumlar runt bland vilda forsar, svingar oss i lianer och då och då avbryts vi av minispel där vi ska rädda våra fängslade vänner.
Också kooperativa spel mår bra av en gnutta konkurrens.
Att samarbeta är för härligt, men Ancels gäng har också lagt in ett tävlingsinriktat moment. Den som samlar flest lums – typ pengar – hyllas efter banans slut. Är du sniken kan du slå och sparka på de andra för att komma åt det glittrande godiset. Dock hade jag inte hjärta att örfila den lilla damen. Herregud, jag fick ju faktiskt använda henne som språngbräda!
Rayman Origins ser ut att träffa oss rakt i hjärtat från alla möjliga (och omöjliga) vinklar. Måtte nu bara Ancel förstå att vi vill utmanas och att han lyckas variera det omfångsrika äventyret. Lyckas han med detta kan årets julklapp redan vara given.
