Ridge Racer Unbounded

Ridge Racer. En spelserie som dyker upp minst en gång per existerande konsol, och som dessutom stagnerat å det grövsta. Det är åtminstone min åsikt, så därför var det med tvekan jag tog uppdraget att åka till Helsingfors för att provspela nästa del, #Unbounded. Men det är ändå mina gamla favoriter #Bugbear (#Rally Trophy, Flatout) som står bakom denna nyversion, vilket väcker ett litet hopp till liv i mitt bröst.

En ny start

Och jag blir inte besviken! Den som verkligen är fäst vid originalformelns sladdande i tjusiga bilar på vindlande bergsvägar (bland annat) kommer kanske att kalla detta för hädelse, men faktum är att Bugbear har gjort något så långt ifrån originalet som det är möjligt, medan de samtidigt försökt bevara känslan. Jonas Laakso, producent för spelet, förklarar:

”Jag kan redan nu säga att det inte blir några bergsbanor, hela spelet utspelar sig i staden Shatter Bay, vår påhittade spelmiljö. Så det är stadsbanor det handlar om, men med det sagt så har vi försökt få med några av spelseriens hörnstenar. Så även om det utspelar sig inom stadens gränser så har vi försökt överföra Ridge Racer-känslan till vårt spel.”

Med det menar han att de har skapat en titel som spelmekaniskt påminner ganska mycket om Ridge Racer. Du sladdar, hoppar och stilar dig fram för att samla poäng, och när du fyllt din energimätare kan du använda den för att antingen få en snabb fartboost eller för att köra igenom fasta objekt. Du kan inte köra sönder vad som helst utan måste hitta de ställen på banan som är förstörbara, men när du gör det kan effekterna bli riktigt dramatiska. Och givetvis finns det mängder av luriga genvägar och påskägg att hitta. Att det inte går att riva hela staden är dock en högst medveten taktik från Bugbears sida. Jonas Laakso berättar varför:

”Vi provade en prototyp där du kunde köra igenom precis allting, men det var inte särskilt intressant. Jag antar att det är kul ett tag, men den medaljen har en baksida och det är helt enkelt inte kul i längden. Det kanske blir så i ett framtida spel. Men vi har dragit ner på förstörelsen hela tiden, vi hade för mycket i början. Men vi försöker få med så mycket meningsfull förstörelse som möjligt.”

”Grundidén är att så fort någon gör ett misstag ska han råka ut för en förstörelsesituation som är underhållande, något som roar,” säger Laakso. ”Och när du vill ha sönder något så kan du göra det, men vi vill inte ha ett spel om att bara förstöra saker, det blir snabbt enformigt. Nyckeln är att balansera vad som går att förstöra och inte, och där håller vi fortfarande på att balansera saker, vi är inte riktigt där än i den kod ni fått spela.”

Det vi fick spela var en tidig version, men redan nu minns jag ömt den sköna arkadracingkänslan. Grunden är en extremt realistisk fysikmotor, men den har tweakats för att det ska kännas helt rätt att sladda runt ett hörn i 120 kilometer i timmen, för att därefter braka igenom en bropelare och riva ett höghus. Redan på detta tidiga stadium står körglädjen högt i kurs i Ridge Racer Unbounded. Jag susar fram mellan skyskraporna, puttar konkurrenter av vägen, driftar runt hörn och sätter ihop långa kedjor av driftande, snygga omkörningar och hopp för att få kraft nog att köra igenom en bank och spara ett par sekunder på nästa varv. De olika bilarna är påhittade, men har alla sin egen karaktär och sina egna knepigheter att tänka på när man kör. I det färdiga spelet ska det finnas ett 25-tal av dem.

Allt detta ska pusslas ihop till en karriär där du låser upp delar av staden för att så småningom kunna köra var du vill – även om det här inte är något sandlådespel, tack och lov. Det lilla vi får se av planerna på en baneditor gör mig också lycklig som ett litet barn. Idén är att du ska kunna sätta ihop en bana av färdiga block, blanda som du vill, och skapa en helt unik upplevelse som endast begränsas av din spelplattforms tillgängliga minne. Och dina medspelares tålamod, förstås.

Communitykänsla

Bugbear har även planer på en ganska omfattande online-community. Visst, editorn har inte möjlighet att matcha storheter som #Littlebigplanet med sin relativa enkelhet och sina färdiga byggklossar (som om jag minns rätt är 200x200 meter stora), men det blir ändå kul att ladda ner andras alster och tävla om snabbaste tiderna och högsta poängen med vännerna. Och jag blev faktiskt lite imponerad av hur bra de stora byggklossarna passade ihop. Du börjar med att lägga ut en start/målbit, och därefter fortsätter du bara lägga bandelar i ordning. Du kan inte lägga fel bitar, och alla femtiotalet bitar är gjorda för att passa kant i kant med varandra utan att det ser alltför konstigt ut. Visst, om du skulle få för dig att lägga en hamnbit efter en innerstadsbit ser det kanske lustigt ut rent stilmässigt, men racingen funkar sömlöst ändå. Det är imponerande, liksom det faktum att du kan skapa en egen bana på under en minut, om du råkar ha bråttom.

Jag är som sagt inte Ridge Racers största fan, men det här känns som en uppryckning för serien. Jag har svårt att se att någon kan ha tråkigt med det här spelet när det väl blir klart – jag hade det definitivt inte, och då fick jag bara spela tre banor med tre bilar. Körkänslan och de förstörbara bitarna av banan känns verkligen helt rätt redan nu, så det här är ett spel att hålla ögonen på i vinter.