1986. Might & Magic är nytt, fräscht och spännande. Rollspelen har inte kommit längre än att ett spel med platt fejk-3D-grafik och en gigantisk men aningen trist värld är det allra senaste. Och spelarna älskar det. Nio år senare känns inte konceptet riktigt lika fräscht. Vilket inte hindrar #New World Computing – mer kända för Army Men-serien – från att släppa ett nionde spel 2002. Men vid det laget är det ingen som bryr sig längre, och studion går i konkurs strax därefter.
Men när New World Computing slår igen portarna för sista gången har man ändå lämnat efter sig en unik och högt aktad spelserie: spinoffen Heroes of Might & Magic. Idén är enkel: ta rollspelsvärlden från Might & Magic-spelen och skapa en hybrid mellan strategi och rollspel i den. Det är här det underbara händer: konceptet funkar över all förväntan och de första spelen är succéer. När det fjärde spelet kommer har dock folk tröttnat en smula på även denna serie, och den glöms sakta bort.
Ibland måste man riva ner murar för att bygga relationer.
2006 plockar #Ubisoft upp stafettpinnen och ger ut #Heroes of Might & Magic V som med rätta hyllas av både kritiker och fans. Sällan har konceptet varit så slipat och renodlat som här, det är helt enkelt en njutning att äventyra sig igenom den bildsköna 3D-världen och både den klyschiga kampanjen och den välbalanserade multiplayerdelen älskas än idag.
Framspolning
Nu är vi framme vid nådens år 2011. Ubisoft står i begrepp att släppa del sex i serien, och jag har fått en kod att leka med. Att den är långt ifrån färdig gör inget, jag spelar med glädje igenom kampanjens början ändå, och det känns lite som att komma hem.
Till att börja med konstaterar jag att #Might & Magic: Heroes VI är ett Heroes-spel (märkte du att de vänt på namnet? Alla spel som har något att göra med Might & Magic kommer från och med nu att ha det först) som verkligen känns som sina föregångare. Därefter lägger jag märke till att storyn fått en mycket mer framträdande roll. I det första uppdraget märks detta främst genom att min odöda (!) moster (!) ständigt ger mig råd och tips, och plågar mig med sin elaka tama korp. Jag är hertig Slava, en av de fem huvudpersoner spelet handlar om, och mitt uppdrag är att ta reda på vad som hänt med mitt nordliga rike. Storyn är baserad på Game of Thrones-böckerna av George R R Martin, vilket borgar för rikliga intriger där man inte kan lita på någon, knappt ens sig själv. Trots det är jag snart allierad med ett gäng orcher, vilket visar sig vara tur eftersom demoner har invaderat min lilla del av världen.
Särskilt episka attacker visas som små mini-scener, utan att lämna spelmotorn.
Spelmekaniken känns igen från tidigare delar i serien. För att flytta din hjälte, och därmed också hans armé, klickar du på den rikligt detaljerade världskartan. Ett klick väljer mål, eller så flyttar du direkt med ett dubbelklick. Om du av någon anledning är allergisk mot dubbeklickande finns det en pil du kan använda för att göra ditt drag. Du rör dig över världen, hittar resurser att plocka upp och gruvor eller stenbrott att inta.
