Rage

– Jag behöver inte höra er säga att "Id har tagit tillbaka tronen" eller "detta är deras stora comeback". Jag vill bara veta att ni haft riktigt kul. Det är allt.

Ja, det är faktiskt allt. #Rage har aldrig stått högst upp på min önskelista eftersom jag varit tämligen övertygad om att tiden sprungit ifrån teknikgudarna på #Id Software. Doom var demoner i korridorer, Quake var monster i korridorer och det troliga scenariot hade varit att Rage skulle bli mutanter i korridorer. Inte såg det särskilt innovativt ut heller. Men där Ids första stora titel sedan #Doom 3 inte vinner några kreativa priser lyckas det leverera på andra – viktigare – punkter.

Inte ens Tim Willits, creative director för spelet, har lätt att förklara vad som är nytt och fräscht med Rage:

– Det är inte bara en grej, ett spel eller en upplevelse. Allting har flätats samman på ett snyggt sätt, det ser vackert ut, är kul att spela och har en unik smak och… det var ett riktigt dåligt svar på din fråga.

Och svaret är inte så krångligt. Efter att ha upplevt de tre första timmarna av Rage till Xbox 360 konstaterar jag nöjt att spelet är lätt att spela och lätt att tycka om. Några dagar senare inser jag också att det är svårt att glömma. Så från att ha varit en axelryckning i min bok har Rage mer och mer börjat kännas som Ids kanske bästa och roligaste spel någonsin. Att det varken är särskilt innovativt eller den tekniska jordbävning man skulle kunna vänta sig, ja, det är av sekundär betydelse.

Inledningen är sublim men ändå överraskande sparsmakad. Vi får följa kometen Apophis långsamma bana längs vår galax mot den definitiva smällen mot vår jord. Länder ödeläggs, städer förstörs och på ett år har 80 procent av livet försvunnit från planetens yta. Själv vaknar du upp i en så kallad ark. På grund av dina förmågor och kunskaper (oklart vilka) valdes du ut för att återuppbygga mänskligheten tillsammans med de elva andra i din ark. Dessvärre har dina medpassagerare mumifierats och utan någon aning om vem eller vad du är öppnar du dörren ut till den nya världen. Och ett kritvitt solsken bländar dig.

Välkommen till framtiden

Vi är vana vid att tunga bakgrundshistorier ramlar ner i famnen på oss så snart vi har passerat titelskärmen. Men Rage väljer istället att främja upptäckarglädjen och kittla äventyrsnerven. Världen som väntar dig är, bortsett från alla spelfilmer, previews och skärmdumpar, helt okänd. Svåra saker att bortse ifrån, men ändå…

– Det är ett medvetet val. Du ska undra vem tusan du är. Vad är ditt syfte? Svaren portioneras ut under historiens gång. Ärligt talat, till en början kommer du ha tillräckliga bekymmer med att hålla koll på de olika patronsorterna.

Min spontana ögonblicksuppfattning är att det är en fnösktorr öken som väntar oss med sandiga klippor och klarblå himmel med enstaka molnbankar. Om det inte vore för att jag två sekunder senare blev överfallen av två ilskna "new earth"-typer (spökklanen, de blekskalliga och mest ikoniska av Rage-fienderna) skulle jag rentav kunna trivas.

Men jag ska inte dö, åtminstone inte just nu. En förbipasserande vänlig själ, han heter Dan Hagar, siktar fort och skjuter snabbt. Strax befinner vi oss i en buggy på väg till en bosättning, vilket visar sig inte är mycket mer än en gammal bensinstation med diverse påbyggnationer.

Trots det heta ökenlandskapet tycks världen ha blivit en kall och ogästvänlig plats. Ute i ödemarkerna råder det fullt krig mellan olika klaner och folkslag. Bosättningarna är små oaser i tillvaron, men inte särskilt välskyddade från angrepp. Och samtidigt som det här är betydligt mer storydrivet och öppet än Ids tidigare korridor-shooters finns det en röd tråd.

– Det är fortfarande ingen sandlåda. Vi brukar säga att det är ett relativt fritt men ändå regisserat spel. Att det är rakt på sak hjälper flytet, men du kan välja olika omvägar som racing, sidouppdrag och mixtra med olika vapen och ammunition. Att du ska kunna spela det som du vill har varit något av vårt motto.