Trygg, hemtam och lite upphetsad. Det är så jag känner mig när jag startar #Deus Ex: Human Revolution. Det känns exakt som att komma hem till en kär gammal vän, där man känner igen varenda affisch och varenda fläck på tapeterna. När jag iklär mig Adam Jensens stenhårda skinn känner jag direkt igen mig, även om det här spelet ser betydligt bättre ut än original-#deus-ex|"Deus Ex". Jag fattar instinktivt vad som är vad, och kryper inom fem minuter genom en lufttrumma i jakt på gömda prylar som om det vore år 2000 igen. Men det är det förstås inte; Human Revolution är en prequel som är vackrare, smartare och snårigare än originalet.
I framtiden har bara de rika råd med snygga rockar, andra får nöja sig med täckvästar.
Men det börjar med en lugn dag på jobbet. Du är som Adam säkerhetsansvarig på jätteföretaget Sarif Industries, lett av de karismatiske David Sarif. Din före detta fru/tjej/odefinierat, Megan Reed, är en av deras främsta forskare och i början går hon och du runt på utvecklingsavdelningen och får se en mängd häftiga cybernetiska modifikationer Sarif tar fram för att förbättra mänskligheten. Hur mycket bättre den blir av en inbyggd Typhoon, som kan skjuta stålkulor i en cirkel omkring användaren och döda allt i rummet, kan man väl debattera. Men att den här sekvensen dels introducerar din karaktär och hans kollegor på ett bra sätt och dels bygger upp relationer som kommer att vara spelet igenom är det ingen tvekan om.
En dag på jobbet
När du väl träffar David Sarif går förstås allt åt helsike. Terrorister skjuter forskare och spränger topphemlig utrustning. Precis innan du ger dig in i vansinnet för att rädda det som räddas kan (och givetvis Dr Reed – är det någon på #Eidos som gillar Scrubs, kanske?) poppar en tutorialruta upp som visar hur man går och springer.
Med alla dessa uppgraderingar tror man ju att man ska slippa vaxproppar.
Spelmekaniken följer dock standardmall 1A, så du lär inte ha några problem med att smyga mig fram, alternativt sno en k-pist och meja ner allt i din väg. Det enda som skiljer sig markant från andra Windows-spel är coversystemet. Du håller in höger musknapp för att ta skydd (vänster axelknapp på konsol, men vi har testat pc-versionen) och tittar fram med rörelsetangenterna. Det verkar obekvämt till en början, men funkar väldigt bra, och efter ett tag kan man inte tänka sig något annat sätt att göra det på. Om du föredrar att smyga ger det dig möjlighet att titta runt hörn utan att röja din position för fiender och kameror. Stealth-systemet är faktiskt extremt intuitivt, det är lätt att se när du kan springa utan att bli sedd och fiender reagerar någorlunda realistiskt när de ser en skymt av dig i ögonvrån. Att de sedan glömmer bort dig inom två minuter får vi nog leva med, det ska ju trots allt vara spelbart också. Det gör mig glad att Eidos har lagt ner så mycket tid på smygmekaniken, den är så bra att jag inte ens tänker på den, jag bara smyger.
