Recension – Battlestations: Midway

Battlestations: Midway är en action/strategi-hybrid. Du tar kontroll över flygplan, diverse skepp eller ubåtar samtidigt som du beordrar andra vad de ska göra. Japsen har anfallit Pearl Harbor och din karaktär, Henry Walker, förstår inte varför de vill anfalla USA. Walker visar för övrigt en hel del sociopatdrag, men det kanske är vanligt inom den amerikanska armén?

Ta mig till havet

- och gör mig till kung, baby

I Midway ska du ta hand om hela Stilla havet. Uppdragen varierar från att försvara baser till att anfalla hela flottor eller bara ta dig till en annan plats och överleva. I kampanjen finns bara den amerikanska sidan att spela, men det finns mindre, fristående uppdrag där du kan köra som den japanska sidan. Huvudkampanjen är förvånansvärt kort (bara elva uppdrag) och beroende på hur duktig du är kan den mycket väl vara över på bara en kväll. Och det är synd, för den är kul. Kontrollerna är enkla, oavsett vad för typ av farkost du styr. Flygplanen styrs nästan helt med musen, och skeppen med tangentbordet. Det är något med att flyga ner på låg höjd och bomba skepp, och det är helt klart smygterroristen inom en som talar när man skickar torpeder från ubåten.

Mellan uppdragen, eller varför inte under dem, utsätts du för de pinsammaste mellansekvenserna på den här sidan Dawn of War. Walker snackar i nattmössan och tycker illa om alla militärer som inte heter Walker och alla hans kompisar utövar buktaleri. De förstör lite av intensiteten i striderna, men efter ett tag började jag tycka om dem, ungefär som att se Nakna pistolen-filmerna. De ungerska utvecklarna har dessutom lagt in dubbel dos amerikansk patriotism, kanske i hopp om att det ska gå hem hos jänkarna, men de försöker faktiskt återge japanerna som människor. De snackar till och med japanska!

Grafiken är bra, och på testriggen flyter det på utan några problem. Med tanke på skalan får man ta att vissa träd är i 2D, men det mesta håller god kvalité och detaljer som små militärer som springer i hamnen för att komma undan min artillerield (vilket de inte lyckas med) värmer mitt hjärta. Ljudeffekterna låter också fint. Det är inte lika genomarbetat som i Company of Heroes, men det är kanske lite elakt att jämföra spelen. Musiken påminner om John Williams, och det är bra.

Multiplayer är underhållande, och det är tur för efter kampanjen vill man ha mer av spelet. Man spelar japaner mot amerikaner och väljer slots som bestämmer vilka typer av farkoster och fabriker man får kontroll över. Det är bra variation, men lite matchmaking skulle inte skada.

Bra

- men inte bra nog

Midway är roligt, men det är inget toppspel. Det är roligt den stund det håller, men det saknar substans. När kollen på de olika farkosterna infinner sig och kampanjen klarats av är det skönt att ha ett bra multiplayer, men intresset slocknar lite för snabbt. Det finns en variation som inte hittas i andra försök i genren, men det som saknas är mer av allt. Fler uppdrag, större multiplayer och kanske skulle det inte skada att slänga in markstrider för att bättra på livslängden. Att det dessutom utspelar sig under andra världskriget, något som känns så slutkört nu när vartannat spel måste ha jänkare mot nassar, gör inte saken bättre. Midway genomförs fint och är en lyckad hybrid, till skillnad från andra (host, Star Trek: Legacy, host) - det är helt klart roligt den stund det håller. En varm rekommendation till alla som diggar stora skepp och som inte kan få nog av andra världskriget.