I mina ögon har inget realtidsstrategispel lyckats nå upp till det snart tio år gamla Total Annihilation. Det har kommit titlar som varit fantastiskt bra men inte på samma sätt. De kan ha haft bättre grafik, intressantare miljöer eller en mer gripande story. Däremot har de aldrig förmått konkurrera med TA:s dynamik, långvarighet och framförallt dess skala. Inget annat spel i den här genren har tillåtit mig att attackera min fiende med hundra stridsvagnar, dolda av tjugofem radarstörare. Detta samtidigt som mina femtio bombplan, eskorterade av lika många jaktplan, patrullerar området kring min huvudbas.
Så varför tjatar jag om TA, spelet som recenseras heter ju inte Total Annihilation 2? Nej det är sant, men namnskillnaderna är bara ett resultat av byråkratiskt tjafs om rättigheter till varumärken och dylikt. I praktiken finns det inga tvivel om att detta är uppföljaren till det, i min mening, bästa realtidsstrategispelet någonsin. Fram till nu.
Varför ändra på vinnande koncept?
En sak som gör mig riktigt, riktigt sur är när spelföretag förvandlar en franchise till något som det ursprungligen inte var. Det man av föregångarna lärt sig att förvänta är med den senaste titeln som bortblåst och det är i mina ögon skamligt att namnge det nya efter det gamla. Ett annat utryck för det är att luras. Glädjande nog har detta inte skett här. Supreme Commander följer i sin andliga föregångares fotspår i alla viktiga avseenden. Det man gjort är att utveckla föregångaren, inte förändra den. Gas Powered Games har låtit de flesta av TA:s karaktäristiska egenskaper vara kvar. Bland annat återfinns den suveräna resurshanteringen, den föredömliga enhetshanteringen och givetvis din mäktiga Commander.
Just det här med resurserna kan nog upplevas som lite annorlunda för nytillkomna. Du behöver två resurser, energi och massa; den stora skillnaden mot många andra spel i genren är att de är oändliga. Behöver du mer energi? Bygg fler kraftverk. I behov av mer massa? Bygg fler mass fabricators. Så enkelt är det, du är inte beroende av någon märklig kristall eller växt spridd runt banorna för att kunna bygga upp din krigsmaskin.
En annan sak från föregångaren som hittat hit är de gigantiska domedagsvapnen som gjorde titeln Total Annihilation så passande. Efter tjugo minuters byggande kan du bland annat belönas med kärnvapen kapabla att jämna ett område stort som Närke med marken. Eller varför inte bygga en av spelets experimentenheter? Exempelvis en enorm spindelliknande enhet som kan decimera hela arméer på egen hand, antingen genom att krossa dem under sina fötter eller med en gigantisk laser placerad på ryggen.
Jag har redan nämnt att skalan, alltså storleken på slagfältet, är ett av skälen till att jag älskade originalet. Främst för att det i kombination med TA:s trupptyper gav utrymmer för strategier otänkbara i andra realtidstrategispel. I uppföljaren har denna aspekt tagits ett par steg framåt. Dels finns möjlighet att spela på ännu större kartor (80x80 km) men främst har ett väldigt nyttigt verktyg tillkommit.
