Har du någonsin funderat på varför vissa spelare blir bra så fort? Nå, läs vidare för en inblick i hur en av universums orättvisor fungerar.

Personligen är jag en otroligt tävlingsinriktad människa så fort det handlar om spel av något slag. Om en motspelare lyckas svara rätt på den sista frågan i Trivial Pursuit innan jag klarat av min - som vanligt sista Litteraturfråga - så ligger jag otvivelaktigen sömnlös med Nietzsche tills jag får min revansch. Efter tio minuters inhandlande i Monopol funderar jag nästan alltid över varför man inte äntligen utökar spelet utöver Stockholm, så att man kan köpa upp Avenyn och bygga svindyra lyxhotell.

Under perioden Doom -> Quake1 spelade jag enbart med kompisar, och varje gång jag fick spö så kunde jag sitta i flera timmar och nöta på ett speciellt "move" tills det satt till 110%. Under den korta men ändock befintliga glansperiod som Quake2 upplevde ägnade jag mig åt en otroligt okänd och obskyr modifikation som hette "lmctf". Vi var en liten men ack så hängiven skara som spelade. Och jag hatade som vanligt att förlora. Inom loppet av ett par månader hade jag ägnat så pass mycket tid åt att spela Q2 så att jag kunde spela mot i princip vem som helst utan att känna mig underlägsen.

Quake2 kom och gick. Jag, liksom många andra, övergick så småningom till att spela Quake3. Här bytte jag från CTF till vanlig Deathmatch vilket naturligvis resulterade i att jag inte var på långa vägar lika duktig längre. Självklart kändes det här mäkta frustrerande, så jag satte mig helt sonika framför datorn och spelade. Länge och mycket.

Missförstå inte mitt resonemang nu. Jag kan inte säga att jag är en dålig förlorare. Jag försöker alltid att gratulera min överman i vilka spel det nu än är, och visar ytterst sällan bitterhet om jag känner att allting har gått rätt till. Däremot blir jag alltid lika besviken på mig själv när jag förlorar - oavsett i vad. Det är inte så att jag måste bevisa att jag är bäst på allt, utan snarare så att jag inte gillar känslan att bli slagen i någonting.

Det här är ett typiskt sätt att utvecklas i en aktivitet. Nu handlar den här artikeln rätt uppenbarligen om spel, så jag fortsätter på den linjen (även om samma resonemang kan tillämpas på andra saker).

Självklart handlar det inte enbart om att träna. Precis som i alla andra sporter och sysselsättningar finns det ett magiskt ord som skiljer agnarna från vetet. Talang. Jo, även om det må vara ett magstarkt påstående att säga att man kan vara talangfull i ett så fånigt moment som att sikta med en muspekare så är det faktiskt så. Lika självklart har olika människor uppenbarligen inte samma mängd talang för just detta. Det finns spelare som måste träna otroligt mycket för att komma upp i samma nivå som en mer talangfull spelare kan uppnå på 3 veckor. Likalunda finns det nivåer som en mindre talangfull spelare aldrig kan uppnå. Spel handlar inte bara om att sikta, utan även hur man rör sig, speluppfattning, lagkänsla med mera. Om en riktigt talangfull spelare sätter sig och hårdtränar kommer han med stor säkerhet bli extremt duktig. Nå, få gör detta, men exempel finns.

Från Quake1 kan man kanske nämna Thresh och DOOMer. Quake2 måhända Shub. I Q3 finns Blue som exempel och i CS är Heaton ett praktexempel på vad som händer när en person med naturlig talang för ett fps-spel tränar mycket.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse