Bör man egentligen göra spel om krig? Spel där man får poäng och andra fördelar för att skjuta ihjäl folk och rentav belönas för att bli riktigt riktigt bra på att mörda polygonmän (av någon anledning skjuter man nästan aldrig kvinnor)? Jag anser att man bör det. Att skämta är ett utmärkt sätt att relatera till den bisarra, ologiska värld vi lever i och avdramatisera laddade ämnen. Och att spela shooters är dessutom ett utmärkt sätt att bli av med aggressioner utan att göra någon annan illa – exklusive stoltheten.
Battlefield 3 till konsol är ungefär som den lägsta grafikinställningen på pc – vilket inte vill säga lite.
Det finns dessutom inte många bättre sätt att göra sig av med dessa arga känslor i glada (eller inte) vänners lag än att sätta sig med något av #Dices Battlefield-spel ett par timmar. Det här är det tredje (eller fjärde, om man räknar #Vietnam) spelet i den "riktiga" BF-serien. Den här gången har man dock lånat in lite saker från det mindre seriösa, men charmiga #Bad Company, och i den tredje delen får vi därför en komplett singelplayerkampanj, vilket de tidigare spelen inte mäktat med.
Både jag och Calle har förstås spelat igenom spelet på pc, och det var denna version han baserade sin recension på. Jag har spelat igenom det ännu en gång – vilket inte var någon större plåga eftersom kampanjen är rätt bra och dessutom bara sex-sju timmar lång. Det första som slår mig är hur vackert det är, även på Xbox 360.
Grovhuggen konst
Visst, texturerna är lågupplösta och detaljerna lite färre, ja, ungefär motsvarande den lägsta möjliga grafikinställningen på pc. Men dels är detta faktiskt rätt så imponerande på konsol redan från början, och dels så ligger mycket av #Battlefield 3:s skönhet i ljussättning, effekter och ljudbild. Och ingen av dessa har gått förlorad i denna version.
Vuxna män gör saker tillsammans – här, hopp från litet flygplan.
Jag springer genom dammiga gator, tittar upp mot solen och ser hur smuts och droppar lagt sig på mina skyddsglasögon. När det blir mörkt och jag måste använda gatlyktor för att orientera mig på de tidigare välbekanta, men nu sönderrasade gatorna, lyser de upp både vän och fiende så realistiskt att jag stundtals bara stannar och glor. Om det här var ute på gatan i verkliga livet skulle folk tro att jag var en påtänd pundare, där jag står och stirrar på skuggorna som faller på någons ansikte när han ställer sig under en garagelampa. Det är vackert.
Dice kan sin ljussättning.
Låter bra gör det också, till och med på en fjuttig liten påhängshögtalare som jag testade till min skärm. Med en normal tv, eller ännu bättre; något slags hemmabioanläggning, låter det helt enastående. Pistoler och automatkarbiner låter lämpligt nog fjuttiga med ett visst avstånd er emellan, stridsvagnar gnisslar, knakar och mullrar, jetflygplan susar förbi ovanför huvudet och kulor viner förbi med ett snärtigt ljud, som omedelbart utlöser "ligg ner bakom närmaste vägg"-reflexen.
Det är för övrigt detta kampanjen till största delen består av. Jag vet att Calle berättade om stora delar av den, men jag har för att roa mig och jämföra mellan konsol och pc (samt sno åt mig achievements, förstås) spelat igenom den i sin helhet. Jag gillar det jag ser, för det mesta.
