Året är 2520. Du är en avdankad militärdoktor vid namn Jack Mason som blivit pålastad skitgörat att transportera en kista med "infektionsfarligt" material från högkvarteret till fängelseplaneten Jorden. Tyvärr krockar din farkost med en missil på vägen, med resultatet att du och kistans innehåll (som visar sig heta Karina) måste försöka överleva i en minst sagt otrevlig miljö. Detta naturligtvis genom att skjuta allt som rör sig.

Låter det bekant? Det är det. Pariah, ett spel utvecklat av samma gäng på Digital Extremes som en gång i tiden gav oss Unreal, är en förstapersonsskjutare som trampar i de enorma fotspåren efter hundratals mer eller mindre lyckade titlar. En hjälte, en ogästvänlig miljö, en engagerande story och en vapenarsenal. Innan du börjar gäspa kan jag ju påpeka att världen definitivt inte är för liten för ytterligare ett bra FPS-spel och Pariah bjuder faktiskt på en del fina inslag.

Såsom är nästan obligatoriskt i ett FPS av idag har Pariah en avancerad fysikmotor signerad Havok, alltså samma teknik som står för fysiken i exempelvis Half-Life 2. Grafikmotorn är av samma slag som den i Unreal Tournament 2003, fast med biturbo och nitro i form av massor av extra effekter och mer högupplösta texturer. Spelet håller därför en till synes hög standard vad gäller grafik och fysisk realism, åtminstone jämfört med andra Xbox-titlar. Någon seriös konkurrent till Half-Life 2 eller Doom 3 är det dock inte. Att spelet i första hand utvecklats för Xbox med dess begränsade prestanda är uppenbart. Detta medför dock fördelen att alla moderna datorer med lätthet når upp till spelets systemkrav.

Några nyheter bjuder Pariah på. För den som hellre väljer vapen med musen än med tangentbordet finns en meny där alla vapen visas grafiskt. Bara att klicka och välja. Det är snyggt och gör det lätt att hitta rätt vapen, men långsammare än att på vanligt vis trycka ned en siffertangent. På Xbox är vapenmenyn mer välkommen då man inte har samma uppsättning tangenter till hands. Vissa puffror kan uppgraderas för att få högre eldhastighet, målsökning, större skadeverkan eller dylikt. Ett fint inslag som ger större variation i arsenalen utan att trassla till det med allt för många olika vapen.

I multiplayer lånar Pariah stort från släktingarna i familjen Unreal. Spelläget Front Line Assault, exempelvis, är en råkopia av det från Unreal Tournament välkända Onslaught. Fordonen - en svävare, en trehjulig motorcykel, en jeep och en stridsvagn - känns också delvis igen. Spelkänslan är också på det hela taget mycket UT-mässig, vilket får ses som ett gott betyg. Ett minus är begränsningen av antalet spelare - maximalt sexton spelare kan lira online på samma server i PC-versionen, på Xbox är maxantalet åtta. Xbox-versionen har ett coop-läge med delad skärm, det och alla andra former av kooperativt spel saknas i PC-versionen. Tyvärr är inte efterfrågan på PC-coop tillräckligt stor för att berättiga tiden det tar att implementera, säger DE. Struntsnack, säger jag.

Ett skojigt inslag som jag faktiskt inte sett förut i ett FPS är den kraftigt förenklade editorn som medföljer för att skapa egna kartor. Här handlar det inte om att bygga från grunden, utan spelaren får välja mellan olika färdiga kartor som han sedan kan anpassa och göra om efter eget tycke. Nästan allt är automatiskt och det är i princip omöjligt att göra fel. Att testa kartan går med ett par klick eftersom editorn är helt integrerad i spelet. Den nybörjarvänliga editorn finns i både Xbox- och PC-versionerna av spelet, till PC-versionen medföljer dessutom en mer avancerad editor för den som inte vill använda det förenklade, idiotsäkra gränssnittet.

På Digital Extremes pressträff i Stockholm fick FZ:s redaktörer prova såväl Xbox-versionen som den ofärdiga PC-versionen av spelet. Naturligtvis kommer en fullständig recension så småningom - tills vidare finns ett stort antal foton av spelet i vårt bildarkiv. Håll till godo!

Skicka en rättelse