Att påstå att #Starbreeze pissar på arvet från #Syndicate är att göra det lätt för sig. Fast vänder vi på den cynismkryddade steken skulle ett strömlinjeformat fps också vara ett sätt för spelstudion att göra det, just, lätt för sig. Men har utvecklarna från Uppsala lärt oss någonting under de senaste åren är det att de gör annorlunda och smått fenomenala shooters. Det gällde i högsta grad #Riddick och #The Darkness. Mycket talar för att detsamma gäller den kontroversiella omstarten av Syndicate.
Utvecklarna har redan chockat spelvärlden – på ett dåligt sätt. Vet de överhuvudtaget vad de sysslar med?
Jakob har redan berättat varför du och jag har fel om Syndicates solokampanj. Nu är det min tur att bekräfta eller dementera tvivlen om co-op-läget. Vid första anblick verkar den bra, vid andra verkar den bättre än bra. Precis som i singleplayer-demon landar en helikopter på taket av en himmelshög, glänsande pelare till skyskrapa. Det står strax klart att det inte är densamma. Komplexet står stadigt intill New Englands kust och fungerar som högkvarter för ett av världens mäktigaste syndikat. I mitt sällskap hittar vi tre respektingivande kollegor med bistra miner och långa läderrockar. "Let's rock", så att säga.
Da Vinci-grejen
Mitt nya och växande syndikats uppdrag är att bryta sig in i den välskyddade skrapan och stjäla en så kallad "Da Vinci-device". Om du väljer en krass fps-approach överlever du inte länge i den ogästvänliga cyperpunk-framtiden. Samarbete och eftertanke blir snabbt ledord som jag och mina medspelare tar till oss. Med min röntgensyn och mitt prickskyttegevär faller det sig naturligt att jag plockar bort fiender medan andra tar sig stegvis framåt och hackar sönder terminaler som i sin tur tillintetgör takets försvarsmekanismer (läs: bombastiska kanoner).
Höga höjder är så... höga.
Det viktiga är att spelet hellre känns som att bryta sig in med stil snarare än att panga sig fram genom en snitslad bana. Men vi får samtidigt inte glömma att 2010-talets Syndicate är ett fps, förvisso med finess, men fortfarande ett fps. Min spontana tanke är att spelet lyckats fånga ljudet och känslan hos vapnen, och på sätt själva essensen under avfyringsmomentet. Det känns, för att fatta mig kort, tungt och dovt. Även om många verbalt vomerade när Syndicate utannonserades, kan det nog ändå kännas lugnande att det bär upp sitt genrearv med stolthet. Detsamma tycks gälla spelets arv.
