Älskade, hatade Final Fantasy. Serien som en gång startade en mäktig flodvåg av rollspel i väst har krympt till en samling udda j-rpg, som enligt den förgrymmade fanskaran pissar på sitt storslagna arv. Har de rätt? Inte helt. Det är lätt att se saker ur svarta och vita perspektiv, men svårare att upptäcka detaljerna i gråskalan som kanske är viktigast av alla.

Visst gjorde #Final Fantasy XIII många fel, men för oss som gav spelet chansen fanns vackra, nytänkande moment under den linjära ytan. Lightning var den coolaste huvudpersonen Tetsuya Nomura designat på den här sidan millennieskiftet och stridssystemet var kvickt, bombastiskt och inte alls så automatiserat som det fräna ryktet säger. Men framförallt lyckades #Square Enix på nytt skapa ett trovärdigt och eget universum med himlakroppen Cocoon och natursköna Gran Pulse därunder.

Större, luftigare och friare miljöer utlovas som synes.

Men Cocoon har fallit och förväntningarna på #Final Fantasy XIII-2 har gjort detsamma, den direkta uppföljaren där Square Enix vill vinna tillbaka ditt förtroende. Kommer de att lyckas? Både ja och nej. Låt mig berätta varför.

Det är nya, tuffa tider. Cocoons invånare har mist sina hem och tvingats bosätta sig på det vidsträckta Gran Pulse. Det är en lovande inledning. Det frodiga landskapet kan ha varit föregångarens starkaste sida medan Cocoon var en bromskloss – den delen av spelet tröttade ut många med långa korridorer och stelt berättande. Nu skiner det kristalliserade klotet på himlen, ödelagt och som en stor glittrande discokula. Med tanke på den bildmässiga väg Final Fantasy har valt de senaste åren känns den liknelsen träffande.

En sagovärld med modelejon

På Pulse finns stränder med mjuk sand, gröna kullar och resliga träd. Men människorna går fortfarande omkring i emo-frisyrer och överdesignade kreationer i grälla färger. Växte man upp med de tidigare delarna, influerade av drakar, riddare och prinsessor, är det en bild som aldrig riktigt går att vänja sig vid. Å andra sidan, vad är kännetecknen för ett typiskt Final Fantasy? Finns de ens?

Yoshinori Kitase har regisserat superklassikerna #Final Fantasy VI, #VII och #VIII. Han handplockades därefter av Hironobu Sakaguchi som producent för framtida delar av serien. Så på sätt och vis är han Final Fantasys nya pappa. Han om någon borde kunna utläsa den röda tråden genom serien.

Paradigm-systemet med sina tvära klassbyten är tillbaka.

– Saken med Final Fantasy är att varje del är som ett nytt IP. Det finns inga restriktioner, inga regler, ingen guide för hur du ska göra – förutom att den ska vara annorlunda. Men det har alltid funnits kristaller med i bilden, både bokstavligt talat, men också i och med den rena, nästan mystiska ytan.

Det finns något lättsamt, nästan banalt med inledningen av Serahs äventyr. Dramat gror visserligen i bakgrunden. Lightning, Serahs syster, är försvunnen sedan flera år men de flesta tycks tro att hon är borta för gott. Serah hävdar motsatsen. Men istället för att utrusta sig med massiva vapen och förmågor och ge sig ut på systerjakt nöjer hon sig med att stanna i den nybyggda staden och låta livet som lärarinna ha sin gilla gång.