I helgen vankades science fiction-mässa i landets sydliga metropol Malmö. Det vankades Star Trek, Star Wars, udda seriefigurer och givetvis ett och annat spel. Vår man i regionen packade kameran och tillbaka kom han med ett gäng bilder och en utförlig rapport från fältet.

Senast jag besökte science fiction-mässan i Malmö var jag runt tio år gammal. På den tiden var cirkusen i det närmaste en freak show med två över två meter långa gossar vid namn Richard Kiel och Peter Mayhew. Nu hade gästerna något mindre bekanta namn, och köerna var därefter. Trots det tjänade nog de fem gästerna tillräckligt för att kunna göra både ett och två besök i restaurangen, som för övrigt luktade Darth Vader.

Inte helt otippat råkade jag ut för en rad misslyckanden redan på vägen dit. Solen sken som om den aldrig gjort något annat och sommarmunderingen kändes befogad. Sandaler, shorts och hawaiiskjorta visade sig emellertid inte vara riktigt rätt i mars månad. Det ska dock sägas att det var först på hemfärden jag började frysa ordentligt.

Lund, som är staden där jag bor, skiner alltid välmående. Det finns inga stora butiker och pundarna är lätträknade. I jämförelse är Malmö ett ghetto. Det är den fulaste, gråaste och kallaste staden i den här landet. I år har man flyttat mässan från Slagthuset till Malmömässan, som ligger precis intill Turning Torso. Efter att i min sommarmundering ramlat i trappan på stationen i Lund såg en del människor lätt oroliga ut.

På tåget, som gick direkt till Malmö, satt jag bredvid en man. Han var svart, hade bruna läderstövlar, jeans och en tvåfärgad polotröja. I famnen har han en stormtrooper-mask.

- Ska du på sci-fi-mässan? frågar jag.

- Nej, min son ska, sa han och frågade:

- Ska du?

- Ja, jag ska fotografera, svarade jag.

- Hur mycket kostar det? frågade han.

- Det vet jag inte, svarade jag och skulle visa biljetten för honom. Då slog det mig att jag naturligtvis glömt den jävla biljetten hemma.

Turligt nog hade jag pengar med mig. Jag tog bussen från stationen i Malmö och åkte den korta biten till Västra hamnen. Busschauffören var inte särskilt pratglad och hade han sagt något hade det antagligen varit något i stil med "ännu ett jävla skateäckel". Sådana fanns det nämligen gott om. I samma buss satt de och pratade om ingenting med sina tomma blickar och tomma hjärnor. De skulle precis som jag åt mässhållet, fast istället för att gå in skulle de leka i den skatevänliga omgivningen.

Turning Torso, en riktigt ful och felplacerad byggnad, stod nämligen mitt i ett ghetto som såg ut att vara hämtad från en svartvit bok från sjuttiotalet. Det enda som saknades var egentligen lite proggare. I närheten av Turning Torso fanns alltså också Malmömässan, en byggnad så fyrkantig att bara hängivna Transformers-fans kan gilla den. Väl inne kastade jag bort en hundralapp. Jag brände upp den. Jag låste in den och kastade bort nyckeln. Jag hjälpte den att kila runt hörnet. Borta var den i alla fall, och det kändes väldigt onödigt. Istället för en pizza på Fellini på hemvägen skulle jag nu få äta på Mårtens sunkiga restaurang där en treåring ungjävel förde en massa oväsen.

Slagthuset var ett fint och trevligt ställe. Det var väldigt mycket folk på mässan och grymt många montrar. Utbudet var så stort att man utan problem kunde köpa Vigilante 8, slänga det i marken hårt och sen köpa ett exemplar till. Det här var inget särskilt bra ställe. Mässan hölls i en liten,

illaluktande håla och visst kunde man köpa Vigilante 8, men för 180 kronor på ett ställe där också SNES-spel kostade 180 kronor.

- Skojar ni, frågade jag killen som sålde spelen för en onämn spelbutiks räkning.

- Va? frågade han trots att han mycket väl visste vad jag menade.

- Ni försöker pracka på mig tjugo år gamla spel för 180 kronor. Säg mig, tycker inte du det är riktiga rövarpriser? frågade jag.

- Det är inte jag som sätter priserna. Jag bara jobbar här, sa killen och såg lagom road ut.

- Om du pratar som dig själv och inte som en försäljare, tycker inte du priserna är skit? frågade jag.

- Jag vet inte, svarade han.

Han kan omöjligt ha lyckats sälja särskilt många spel. Förmodligen tyckte han egentligen det var rätt pinsamt att sälja spel för helt orimliga priser. Varje gång jag gick förbi såg han besvärad ut. Trots ett tämligen centralt läge stod det sällan några potentiella kunder och kollade. Hoppas att killen får timlön.

Maten smakade inte så himla tokigt. Hamburgare är sällan fel. Jag slog mig ner vid ett av borden. Där satt redan en kille i min egen ålder och han såg konfunderad ut över mitt beslut att sätta mig vid just hans bord när det fanns tio andra, helt tomma, bord.

- Vad fan gör du här? frågade jag.

- Va? Känner jag dig? sa han.

Jag skakade på huvudet och sa:

- Nä, det tror jag inte.

- Vad menar du då? Jag satt här först, sa han.

- Det stämmer, sa jag. Jag bara undrar vad du gör här på mässan.

- Jag? sa han.

- Ja, du, sa jag.

- Jag vet inte riktigt. Ser mig omkring lite, svarade han till slut.

- Var kommer du ifrån? undrade jag.

- Libanon, svarade han.

- Har du åkt hit från Libanon för att virra runt på en mässa? undrade jag.

- Va nej, jag bor på Rosengård, svarade han.

- Säg det då. Då är det inte så jävla långt. Är det skittråkigt?

- Va? Vad? undrade han.

- Mässan, förklarade jag.

- Nä... eller jag vet inte, inte skittråkigt. Nu ska jag gå, sa han.

- Jaha, sa jag. Hejdå.

Star Trek-fans är intressanta. Vissa av dem blir så fanatiska att det blir läskigt, men det är nog inte så vanligt. De Star Trek-anhängare som var på mässan hade någon slags förening för "Trekkers i Skåne" och de arrangerade lite skojigheter. När jag gick förbi montern första gången var det en tjock, gladlynt kille som började prata med mig.

- Hej, gillar du Star Trek? frågade han.

- Nej, eller gillar och gillar. Inte så mycket i alla fall, svarade jag.

- Du kanske vill göra vårt lilla Star Trek-test? frågade han.

- Nä, eller jag vet inte, det skulle nog inte gå så bra, sa jag.

- Du kan väl gissa? bad han.

- Jag får se, sa jag och tog pappret med frågorna.

Killen såg hoppfull ut.

- Nä, det här klarar jag inte. Jag kan inte en enda fråga.

- Är du säker? Kan du inte första? frågade han.

Frågan handlade om vad Star Trek-människornas vapen heter. Det fanns tre alternativ men jag hade ändå ingen aning. Det fanns en fråga om tre döda Star Trek-legender, och man skulle lista ut vem som dog senast. Jag tänkte inte så snabbt.

- Han Gene är i alla fall död, sa jag.

- Fast det är de ju allihopa, fyllde jag i när jag tänkt lite.

Killen skrattade lite.

- Men ja, ta det här kortet utifall att. Det kanske är så att du blir jätte-Star Trek-intresserad också. Gillar inte dina kompisar det, och du kanske känner att du måste prata av dig. Då finns vi.

- Var det så det gick till för dig? Det bara hände? undrade jag.

Killen sa ett obegripligt ord på något Star Trek-språk.

- Skämt åtsido, fortsatte han, och vägrade slutföra meningen.

- Jag tycker det är lite häftigt hur insnöade folk kan bli i Star Trek och sånt, sa jag.

- Ja, fast vissa såna kan vara lite läskiga. Jag har en kompis som är sån fast med Star Wars, och när en annan polare som inte träffat honom tidigare sa något dåligt om Star Wars gav han honom världens blick, sa han.

Jag log. Det var inte särskilt kul, men han försökte. Ett leende förtjänade han allt.

Ytterst få av alla i mässhallen pratade svenska. Det var danskar och holländare och tyskar och allt möjligt och alla hade de kommit för att träffa tomtarna som skrev autografer. Det kom fram en gammal tysk och frågade mig om Ian Whyte från Predator-filmen hade tagit med sig sin dräkt.

- Why do you ask me? frågade jag.

- Dont you work here or something? You look wierd. Star Trek? frågade han.

- No I don't work here. I don't know if he brought the suit. I don't care. Why do you care? sa jag på min knaggliga engelska.

- I don't know, I think it looks cool, sa han i sitt fula skägg som med hästlängder lyckades slå min morrhårsvariant.

- Okey. Well I don't know. He sits over there, I can tell you that, sa jag och pekade.

- Thank you, sa han.

Det är för mig rätt obegripligt hur man kan åka över ett hav för att träffa en två och sexton lång kille som spelat en varelse i någon b-film med en massa random skådespelare födda 1971.

Efter att ha spelat lite Wii, eller åtminstone varit sugen på att göra det, åkte jag hem igen. Det var svinkallt.

Jag fick i alla fall dagens goda gärning gjord när en uteliggare fick en tia när han bad om en krona. Jag gillar uteliggare, de är nice. Någon gång ska jag banne mig sätta mig ner med ett gäng och prata om livet. Den här killen lät dessutom precis som en av mina lärare, och han, ska ni veta, är en klipsk figur. Hur kan man säga nej till en klipsk figur? Och framför allt, varför skulle man säga nej? Jag har mat i magen och tak över huvudet. En tia jag annars slängt bort på Djungelvrål kan jag allt donera.

Diskutera artikeln i vårt forum
Fler bilder från sci-fi-mässan