#Resident Evil: Revelations till Nintendo 3DS sägs vara ett spel som återgår till RE-seriens rötter. Mindre av de senare spelens action, mer av de tidigares survival horror alltså.
"Samtidigt som #Resident Evil 4 förändrat modellen för seriens numrerade titlar så ville jag komma tillbaka till seriens ursprung genom att återvända till dess skräckrötter", säger producenten Masachika Kawata själv inför lanseringen.
Fienderna är retro. De påminner om de i tidigare Resident Evil- och Silent Hill-spel.
Att ett spel skulle vara mer skräck för att man inte har några vapen att försvara sig med går att diskutera. Jag tycker inte det. Men oavsett vilket är Resident Evil till 3DS inte den renodlade survival horror det marknadsförs som. Visst, man kan inte slösa med ammunition. Och i bland, som i vissa undervattensepisoder, går det inte att använda vapen alls. Men större delen av kampanjen är ändå actionfylld skräck, med vissa enklare pusselinslag. Spelaren har flera olika vapen som går att uppgradera och man dödar monster i sin väg oftare än att fly från dem. På många sätt påminner det mycket om Resident Evil 4 och #5.
Revelations utspelar sig just mellan fyran och femman i serien. Året är 2005 och Jill Valentine och hennes nya partner Parker Luciani, har skickats till ett skepp i Medelhavet för att söka efter Chris Redfield. Skeppet ska vara övergivet, men rymmer förstås både monster och terrorister.
Det används flera olika vapen genom spelet, dessa går också att uppgradera på sina ställen.
Du spelar först och oftast som Jill Valentine. Men en stor del av tiden också som flera andra karaktärer. Bland annat Parker och Chris, men också två killar från BSAA, Bioterrorism Security Assassment Alliance, som skickas ut för att hitta fakta om terroristorganisationen "Il Veltro".
Att byta mellan karaktärer och platser blir i längden aningen rörigt. Jag måste inte ha narrativ stringens men i det här fallet tappar jag stundtals bort mig helt i storyn och det påverkar inlevelsen. Detta trots att den är kapitelindelad och att varje del inleds med en kort tillbakablick. Det blir lite mycket bokstavsorganisationer, terrorister, monster, virus, skepp, ja ni fattar.
Utseendet har avgörande betydelse
3DS-spelet är däremot både lättstyrt och ett av de snyggare som släppts till konsolen. Miljöerna är välgjorda, grafiken fantastisk och konsolens båda skärmar används på bra sätt för att interagera med omgivningarna. En del smågrejor är mindre bra, bland annat att folk pratar utan att röra på munnen och att omgivningen inte går att skjuta sönder. Men i det stora hela förhöjer ändå utseendet upplevelsen ordentligt. I alla fall för oss som gillar de senare RE-spelen. Det är dessa Revelations liknar i utförande, färg, form och i tredjepersonperspektivet med kameran snett bakom.
Inte heller utseendemässigt märks alltså mycket av de utlovade rötterna.
Men deppa inte för det alla bakåtsträvare. Till er glädje kan jag meddela att det i alla fall finns en skrämmande tradition i Resident Evils historia som aldrig förändras: den att samtliga kvinnliga karaktärer ska vara lätt alternativt fetischklädda, storbystade femmes. Den sedvänjan håller utvecklarna hårt på. Så också i Revelations.
Hej, jag heter Jessica och jag tvingas ha byxor med bara ett ben och shorts utomhus i snön. Fult och kallt.
Utöver damen i trailern (som det för övrigt finns ett väldigt roligt skämt om här) hittade jag flera andra bra exempel. Chris Redfields partner Jessica Sherawat till exempel. I snön bär hon shorts och inomhus är hon iklädd läderbody och bara ett byxben. Har du hört talas om det modet? Nä, inte jag heller. Alla kvinnor har förstås också jättestora bröst.
Kanske ska man vara glad över att det i denna RE-del i alla fall finns aktiva kvinnor, alltså inte bara Ashley som måste lyftas över varje tröskel. Men det känns som en klen tröst i sammanhanget. Dessutom grumlas den glädjen av att det med jämna mellanrum utspelar sig löjliga ordväxlingar mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna. Som för att med emfas poängtera att de inte är jämlika, anklagas kvinnor för att locka till sig monster genom att flörta med dem, eller så kräver de själva en hummermiddag av sin manliga kollega.
Så himla tråkigt – och betygsänkande.
