Civilization är i grunden ett brädspel från 80-talet där du ska skapa en mäktig civilisation vid Medelhavet. Sid Meier var smart nog att flytta denna idé till PC, och släppte det första Civilization-spelet 1991. Medelhavet var utbytt till hela världen. Från historiens början till framtiden. Du vinner om du besegrar de andra civilisationerna, helt enkelt. Spelet blev en succé (och blev senare ett brädspel igen) och erövrade världen. Vad vore mina historiekunskaper utan det?

Men det som gjorde Civilization-spelen till PC lite finurliga var – till skillnad från många andra strategispel där ute – att du kunde slå dig till ro i ett hörn av världen och bygga upp ett land utan att behöva slåss för det. Du kunde gömma sig från de andra, och bli mäktig på så vis – ja, i alla fall tills de andra uppfann båtar. Men det dröjde ju oftast tusentals år. Du behövde inte kriga särskilt mycket. Det räckte att skörda sina åkrar, bygga sina byggnader och låta kulturen flöda i landet.

Och där kommer den stora skillnaden mellan vanliga Civ-spel och Civilization Revolution in. Du kan inte gömma dig. Världen är mycket mindre, och därmed går det inte att komma undan för romare, amerikaner och kineser. Du måste fajtas vare sig du vill det eller ej. Både med en stark defensiv och en skarp offensiv. Men det är alltid bara fem civilisationer som delar på den pyttiga världsytan, så de är inte så svåra att hålla reda på.

Same same

- men annorlunda på rätt ställen

I grunden är det dock samma spel, givetvis. Korkat vore ju annat med en sån genialisk idé. I Civilization Revolution får du välja en civilisation att styra genom världshistorien. 16 stycken finns tillgängliga, och även om du kanske velat namnge en egen, får du gott nöja dig med de klassiska civilisationerna: engelsmän, fransoser, kineser, romare och så vidare. Mycket är styrt med snabbval, som till exempel namn på städer, floder och öknar, vilket är skönt och slappt. På ett bra sätt. #Firaxis har valt rätt ställen att skära ner på spelvikten.

I Civilization Revolution gäller det att välja sin strategi noga – för du kan vinna spelet på flera olika sätt: genom domination (att ta över alla andra civilisationer), kulturell seger (att ha 20 historiska personer eller byggnader i sin ägo), ekonomisk seger (tjäna så mycket pengar att du kan skapa världsbanken) eller genom att bygga rymdstationen Alpha Centauri och skjuta upp sig till den. Du måste således ha klart för dig hur du vill att din civilisation ska utveckla sig genom årtusendena.

Jag nämnde Civ-Light i ingressen – och det är precis vad det är också. En spelomgång i PC-versionerna tar flera dagar. Här kan du som längst hålla på i en 4-5-timmar innan du gjort allt som går att göra. Konsolifierat, minst sagt. På gott och ont. Det är lite trist att jag redan lyckats spela igenom alla spelets hemligheter redan efter ett par-tre omgångar. Älskar du spelet – vilket många kommer att göra – gör det säkerligen ingenting. Är du ombytlig (tvilling, om man ska tro astrologi), kommer du tröttna rätt fort.

Tur då att det även finns multiplayerläge, som det nu verkar vara lag på vad gäller PS3-spel. Även detta på gott och ont. Det är givetvis grymt mycket roligare att spela ett gäng polare mot varandra, men spelar du mot okända människor från övriga världen känns det precis som att möta AI-motståndare. Förutom att det går sjukt mycket långsammare. Tar någon god tid på sig för en turn, kan det ta flera minuter innan du får göra ditt nästa drag. Det gäller att ha något annat att pyssla med samtidigt, alltså. Om du inte är extremt tålmodig.

Ingen målgrupp

- men det kanske kvittar

Frågan är dock om spelet har någon egentlig målgrupp. Vanliga Civ-nördar vill väl inte hoppa från det fantastiska Civ IV (om de lyckats slita sig från Civ I ännu) till en lättare konsolversion utan någon egentlig anledning (om de inte spelar DS-versionen, förstås)? Och vanliga konsolspelare vill väl inte slita sig från GTA IV, sportspel och vanliga bang-bang-spel som funkar så finfint på PS och Xbox? Där har #Take Two Interactive en riktigt svår uppgift framför sig.

Men det är inte mitt problem, egentligen. Jag spelar och har sjukt roligt under tiden. "Kanske Gud har tråkigt där han sitter i sin gungstol. Lite Civ får honom på humör." Det gamla trallpunkbandet De Lyckliga Kompisarna skrev alltid genialiska texter om vardagliga saker, så också i hitten Civ-Polka. Och visst stämmer det på såväl kultspelet Civilization från 1991 som Civilization Revolution från 2008. Det är jäkligt kul att leka Gud.