Det här är en remake om det någonsin funnits en. När spelforskaren Dan Pinchbeck 2008 öppnade huven till #Half-Life 2-motorn och bytte ut #Valves kodrader mot sällsamma spökvandringen #Dear Esther häpnade vi över ambitionerna, trots att det med alla mått mätt var en riktig brunfest. När före detta #Mirror's Edge-grafikern Robert Briscoe nu återvänder till den hemsökta modden och pillar bort skitet mellan pixlarna, uppstår visuell magi som ger den digitala diktningen helt nytt liv.
Kasta dig i ny-Esthers abstrakta famn. Den liknar ingen annan.
Nu som då är interaktiviteten sparsmakad, sjöröken tät och Esther själv lika flyktig som alltid. Här kliver du i land på en öde ö, ett mystiskt ingenmansland, utan så mycket som en susning om vem du är. Sakta utforskar du omgivningarna ur ett förstapersonsperspektiv, som för det mesta är det enda med Esther som påminner om andra spel. Här finns just inget att göra men desto mer att uppleva.
Den långsamma vandringen avbryts med jämna mellanrum av en anonym berättarrösts betraktelser och brottstycken från en upptäcksresandes dagbok. Tillsammans målar de upp diffusa konturer av en tragisk bilolycka och en ö-limbo som existerar utanför både tid och rum.
Det du inte får veta
Vem är Esther? Vem är du? Vad gör du här? Över hela ön göms små ledtrådar till svaren på de mest centrala frågorna bakom sinnrik symbolik. Här gör geografin, en galnings hastigt nedklottrade graffiti och Jessica Currys omarbetade soundtrack halva berättarjobbet. Samtidigt är varje liten antydan till vad som faktiskt försiggår ett spår rakt ut i mörkret som omger ön. Avvägningen mellan det du får veta och inte sköts med kirurgisk precision. Det är otroligt kompromisslös speldesign. Jämte det ödesmättade slutet på tvåtimmarseskapaden finns ingenting helt säkert eller sant.
Fullmåne utan varulvar. Ja, utan en endaste liten fiende faktiskt.
Utvecklarna får din hjärna att själv fylla ut de blanka bladen och däri ligger mycket av storheten med Esther. Men just som du börjat lita blint på deras lågmälda berättandeform gör de helt om. När skaparna plötsligt och okaraktäristiskt låter en ensam skuggfigur avbryta det stilla utforskandet är det fullt tillräckligt för att få dig att frysa till där du sitter. Dear Esther är knappast fullt av den här sortens genialiskt tajmade chock-ögonblick, men det gör dem också så mycket mer minnesvärda. Det är gott, för ett par mer händelselösa passager gör sitt allra bästa för att förvandla den överlag spännande spökhistorien till en trist skärmsläckare.
Det kapitel som duon Pinchbeck och Briscoe ägnat mest remake-kärlek är grottsystemet. Här bildar droppstensformationer ett vackert helvetesgap i blågröna nyanser. Det är en ren fröjd att ta sig igenom dess utstickande tänder och mötas av de underjordiska vattenfall, broar och små floder som döljer sig därinne. Det här är en av flera passager som på riktigt får dig att undra över om Valve någonsin kommer att tvingas byta ut sin ständiga trotjänare Source-motorn. Tanken på att den här vansinneshålan har mejslats fram med samma verktyg som den hyllade Seattlestudion använde till det jämförelsevis bleka #Portal 2 är svindlande.
Extremt högupplöst och otroligt vackert
Å ena sidan: om du hållit dig det minsta ajour med mod- och indiescenerna har du antagligen redan provat Esther. Helt gratis. Å den andra: det är ingen giltig anledning att hålla sig undan nyversionen. Du har nämligen inte sett någonting innan du sett remaken. De mest grundmurade kvaliteterna är förstås desamma även i kommersiell skrud. Det effektfulla i att bara berätta halva storyn, medan din hjärna jobbar på helfart för att täppa till luckorna med hjärnspöken – består. Samtidigt är helheten som förbytt.
Även om du spelat originalet är remaken omistlig.
När originalet för ett gäng år sedan gjorde succé på mod-communitys var många villiga att skriva under på att spruckna kanter, hoppande texturer och irriterande återvändsgränder inte gjorde Pinchbecks bedrift mindre imponerande. Må så vara. Men när jag i nyutgåvan famlar genom de knarkade grottorna, tittar ut över de vindpinade hedarna och nästan för handen genom den vajande ljungen är det vackert på ett helt nytt sätt. Jag inser att det först nu blivit möjligt att ta till sig den digitala dikten på riktigt. Jag vet fortfarande inte riktigt vem Esther är. Men jag är helt säker på att Robert Briscoe är innehavaren av en av de mest talangfulla penslar jag sett.
