#The Last Story är magiskt, ibland. Och taffligt, ibland. Bruna, ekande tomma miljöer blandas med hjärtvärmande samtal under stjärnbeströdda himlavalv. Striderna sträcker sig från taktisk briljans, åtminstone vad rollspelsgenren anbelangar, till kaotiskt, monotont huggande. Det är tvära kast mellan två ytterligheter. Och därför är The Last Story inte det mästerverk många väntat sig.

Ni kan historien vid det här laget; Hironobu Sakaguchi, mannen bakom Final Fantasy, har jobbat med spelet som om det vore hans sista. Med ungefär samma förutsättningar satte han för 25 år sedan samman det allra första #Final Fantasy. Tillsammans med sin musikaliska vapendragare, Nobuo Uetmatsu, verkar tanken vara att The Last Story ska fylla en liknande funktion; den sista chansen som startar en ny våg av magiska rollspel.

Zael och Calista är naiva, lite corny men lätta att tycka om.

Och på många sätt är historien ett potpurri av Sakaguchis klassiska fantasiverk. Här finns adelsflickan Calista, som tröttnat på det trygga, instängda livet bakom slottsmurarna och vill se världen. Vi träffar den föräldralösa legosoldaten Zael, som drömmer om att bli något större. Och vi har så klart den brokiga skaran "nästan-hjältar" med den introverta magikern, högljudda tjejen och handfaste ledaren. För att nämna några.

Historien på ön Lazulis är mer intim än i många andra sagospel. Vi får komma nära Zael, de andra legosoldaterna och Calista. Mycket av dialogen är ren utfyllnad men jag tycker om den. Den är avskalad, välskriven och gör världen mer personlig än exempelvis de modemedvetna och högtravande kostymdramer som kommit att bli Final Fantasy. Klassiska sagor växer inte längre på träd och är en bit som gör The Last Story till en fin final för Wii-konsolen.

Håll hårt i de fina ögonblicken

Som mycket annat hos spelet mixar historien högt och lågt. Gripande scener bryts av med slentrianmässiga berättargrepp som vi hade sett en gång för mycket redan för tio år sedan. Scenerierna gör också sitt för att spä på den blandade kompotten. Som jag nämnde inledningsvis ligger färgen brun Sakaguchi varmt om hjärtat. Hos mig? Inte direkt. Staden som är spelets själva kärna är charmig vid första ögonkastet men tappar dragningskraften i takt med att gränderna upprepas i oändlighet.

Vid första besöket är staden stor och spännande. Därefter är den bara stor.

Men plötsligt glimrar spelet till och bjuder på minnesvärda nedslag i en lummig skogsglänta eller ett pompöst tronrum. Uematsu slår an rätt strängar och den annars jämntjocka musiken lyfter med resten av spelet. Det är de här stunderna jag lever för och de kommer faktiskt, mitt gnäll till trots, med jämna mellanrum. Men jag är aldrig så trygg med spelet som jag borde vara vilket gör de magiska momenten bedrägligt bräckliga. Mitt tips: njut så länge de varar för när som helst kan det fina ta slut.

Sakaguchis kanske viktigaste välgärning är striderna som omdefinierar ordet action i action-rollspel. Du anfaller fienderna föredömligt enkelt genom att vinkla styrspaken mot dem, blockar attacker och tar skydd bakom hinder – för att sedan volta över dem. I sann stealth-anda kan du också ta ut motståndarna i det tysta innan de signalerar efter förstärkning. Du får specialattacker, kan utdela kommandon till resten av gruppen och med Classic Controller Pro stadigt i händerna törs jag utlova en kontrollerbar men kanske inte lika omedelbar upplevelse.

Med sina unika krafter kan Zael locka till sig fiender.

Vad som förtar de pigga och dynamiska svärdduellerna är den mer än lovligt sparsmakade utmaningen. Eftersom spelet inte kräver underverk av mig slutar det ofta med generiska strider där segern är i hamn efter några auto-hugg – vilket såklart blir tjatigt i långa loppet. Då spelar det ingen roll att den taktiska potentialen under ytan är himmelshög.

De tunga namnen och pretentionerna bakom The Last Story borde ha varit dess styrka. Istället känns det smått obegripligt att den forna rollspelsmästaren släpper ifrån sig ett så ojämnt alster. Eller också är det bara logiskt. Sakaguchi har skapat sina mästerverk, sett hur #Final Fantasy VII tagit världen med storm och regisserat några av pixelgenerations mest älskade berättelser. Vad mer finns att bevisa? Att han kan utföra liknande stordåd 15 år senare?

Jag hoppas trots allt att Mr. Final Fantasy fortsätter försöka – för att en dag kanske lyckas – men den här gången nådde sagoskaparen bara halvvägs.