Jag spelar Bogart som så många gånger förr när jag blir inledd i #Rockstars spelrum. Det sammetsinklädda utrymmet fylls av omisskännliga, melankoliska stråkar och en gigantisk led-tv visar en huvudmeny. Detta i dubbel bemärkelse då hela skärmen tas upp av Max numera helrakade bakhuvud.
Max Payne är i mångt och mycket en fråga om känsla. Känslan att kasta sig genom luften och inte låta en enda kula gå till spillo när man delar ut död till en mobb. Känslan av att ständigt vara steget bakom i en värld som vill en illa. Känslan av ett förstoppat ansiktsuttryck som understryker det faktum att pillermissbruket börjar ta ut sin rätt.
Handdukssnärtandet blev värre för varje årskurs.
Dagen till ära ska jag få gå loss på två #Max Payne 3-nivåer som utspelar sig efter varandra. Den slitne och åldrade Max arbetar som säkerhetsansvarig hos den mäktiga industripampen Rodrigo Branco. Första uppdraget tar vid då herr Branco just fått ett krav på lösensumma från sin frus kidnappare. Tillsammans med kollegan Raul ska Max ta med pengarna i en tjusig gymbag och avlägga nattlig visit på en fotbollsarena. Under utbytet är det några legosoldater som kraschar partyt med krypskytteeld och panik utbryter. Max har fått ett skott i armen och första sekvensen spelar man haltande och på jakt efter receptbelagda läkemedel.
Scenografiskt
Filmsekvensen som inleder uppdraget utspelar sig i Brancos kontor och gör ett bra jobb för att etablera premisserna. Känslan är däremot långt ifrån den som fanns där förr. Jag drar mig för att göra liknelsen men scenografin känns igen från Grand Theft Auto-spelen. Max tar på sig samma roll som Rockstarseriens ständigt psykopatiska protagonister. I det sällskap som utgörs av Brancos entourage är Max den sunda rösten i debatten. Max hemvist är New Yorks undre värld och när han placeras bland mäktiga män i Sao Paolo känns det som en fanfiction där han råkat snubbla in. Kanske är det omöjligt att få serierutor och pratbubblor att kännas hett år 2012, men narrationen har blivit av med mycket av sin charm.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Max är däremot sig själv, även efter miljöombytet. James McCaffreys mysiga stämma är helt rätt och även om den överhängande känslan förlorat mycket noirstämning drar de inre monologerna i precis rätt trådar. Repliker som “det här stället hade mer rök och speglar än omklädningsrummet i en strippklubb” gör att man sitter med ett förtjust leende och Rockstar lyckas hålla helhetsintrycket gott med hög igenkänningsfaktor. Man har till stora delar överseende med den något mer genomsnittliga berättartekniken.
