En gång regnade det i Silent Hill. Lovorden stod som spön i backen och kärleksdropparna blev till ringar på vattnet som spreds likt ett illavarslande kvickt virus. Alla älskade Silent Hill och ingen kom undan. Men så hände något. Den fjärde delen, #The Room, vågade språnget men rummet blev aldrig den skräckens boning eller kreativa nytändning ambitionerna viskade om.
Den mjölkvita dimman lämnar plats åt ösregn. Glöm inte paraplyet!
Och #Konamis självförtroende tycktes totalhaverera efter seriens första motgång. Team Silent upplöstes och inget spel har skapats internt sedan dess. Istället fick västerländska utvecklare pröva (o)lyckan vilket resulterade i en PSP-titel som fastnade i ett fantasilöst bakåtsträvande (#Origins), en splittrad nyversion av originalstoryn (#Shattered Memories) och så #Homecoming, där den stötande skräcken gick mer vilse än någonsin istället för att hitta hem.
Allt att vinna
Inget kvar att förlora, inget rykte att försvara och inga förväntningar att leva upp till. Konami har med god hjälp från väst kört Silent Hill i botten och tjeckiska #Vatra Games har därför inte spelvärldens tyngsta börda vilandes på sina axlar i och med seriens åttonde del. Utdömda på förhand har olyckskorparna kraxat vilt om hur hårt tjeckerna kommer falla snarare än att de faktiskt kan lyckas.
Men undrens tid är inte förbi. #Silent Hill: Downpour är ett bra spel.
Fast inledningen är trevande; spelet prövar sig fram under några timmar innan det hittar rätt ton. Fasen som leder oss fram till den ikoniska staden är den minst inspirerade, vilket antagligen får många att ge upp innan spelet börjar på riktigt. Enbart den blodstänkta inledningssekvensen, som anspelar på äckelskräck snarare än den psykologiska varianten, lär få många gamla fans att skrika högt – av helt fel anledning.
Känsliga ämnen behandlas som luft i dialogerna.
Jag träffar människor som säger saker; om sina dunkla förflutna, om svåra livskriser. Det borde låta som de pratar om de sju dödssynderna men ett träigt manus i samklang med inkompetenta skådisar lyfter aldrig dramatiken högre än till sju sorters småkakor.
Murphy Pendleton, en dömd brottsling, småspringer genom skogen, bort från den kraschade fångtransporten. Jag och han känner oss fram genom mörklagda, översvämmade gruvschakt och tvingas vända om när landsvägen abrupt slutar i en till synes bottenlös ravin. Det är en ganska uddlös resa och medelmåttans hotfulla skugga kryper allt närmre.
